Of a story told...

I onsdags så fick vi sluta kl 15.00 för att alla befäl på kompaniet skulle iväg och spela innebandy. Jag vet inte om ni vet det men 15.00 är en otroligt tidig tid för höger-vänster om i lumpen, jag tror faktiskt aldrig vi slutat så tidigt förut, och defintivt inte på en onsdag efter att ha haft otroligt ansträngande övningar under dagen.
Detta ledde ju oundvikligen till att en hel bunt bittra lumpare helt plötsligt hade fruktansvärt mycket tid över och som vi alla vet så kan det ju bara sluta på ett sätt, eller snarare ett ställe dvs. krogen.
En ansenlig del av plutonen (10 av 30) intog stridsställningar på ett antal krogar runt om i Stockholm innerstad och stora mängder alkoholhaltig vätska intogs, vid ungefär 01.00 på natten bestämde sig någon för att festen nog skulle börja bli slut, vi har trots allt revelj 06.00.
Sällskapet begav sig således ut mot kungsängen och granhammar kasern, med sig hade de vid det här laget också kvinnligt sällskap som sig böres efter en redig kväll på krogen.
Problemet var bara att de här herrarna, de var inte på väg hemmåt, de var på väg till ett militärt skyddsobjekt.
De begåvade i sällskapet insåg att the laides had to go, nummer utbytes, följt av ett varmt förväl, nöjda och belåtna satte herrarna igång färdunderhållningen genom att med hjälp av diverse kroppsvätskor förorena tågvagnen, samt förberedda fyllepraktik av närkampsutbildningen på närmast tillgängliga, i det här fallet två ordningsvakter.
Efter en disskusion om fyllecell eller inte fyllecell från deras sida som slutade i orden "Nej, skit i det, de kommer få så jävla mycket skit då" Blev hela sällskapet eskorterade ut ur tåget på Kungsängens station.
Någonstans mellan den här punkten och inpasseringen genom vakten upptäcktes det att en av de mindre begåvade herrarna fortfarande hade kvinnligt sällskap, saken betraktades och förglömdes lika snabbt.
Först när hela kalaset ramlat in på logementen och en viss persons säng började gunga samt utstöta diverse konstiga ljud var katastrofen ett faktum.
På andra sidan korridoren hade två andra herrar i sällskapet snabbt utvärderat bevakningssituationen i korridoren och bestämt att det skyndsamt måste inrättas posttjänst och eldställningar för natten. Med full stridssutrustning (Kroppsskydd, M90, Stridsväst, Magasin, Liggunderlag, Hjälm, Stridsspackning osv.) påbörjades således nattens första postpass. Exakt en timme senare bestämmer sig ena halvan av stridsparet i korridoren för att gå och lägga sig i sängen, den andra halvan anser att detta är helt uteslutet och rättar in sin utrustning tältvis för att beredda läggdags i stridsställningen.
Mannnen vaknar ett antal timmar senare och anser att nu är faktiskt uppgiften avklarad och går och lägger sig i sin säng. Morgonen efter minns han absolut ingenting.
Tillbaka på andra sidan korridoren har den mindre begåvade med det kvinnliga sällskapet vid den här tiden börjat inse vilket fatalt misstag han begått och bestämmer sig för att eskortera kvinnan till vakten och ut från regementet, vid det här laget har dock playstationsoldaterna i vakten vaknat till liv och inser att något faktiskt inte stämmer här. De rusar ut ur vakten och snabbförhör de inblandade, smått chockade av all den skit de kommer få ifall de här kommer ut tar de namnet på den för kvinnan ansvarige soldaten.
Ytterligare en timme passerar och det är dags för revelj, frukost intas och under städningen ses ovan nämnda playstationsoldater stryka omkring med en sökande blick i korridoren, det uppenbarar sig snabbt för oss att de lyckats slarva bort namnet på den inblandade soldaten och nu försöker identifiera honom innan morgonuppställningen då de måste berätta för sina befäl om sitt inte bara 1, men nu tom. 2 groteskt stora misstag. Jag behöver ju knappast berätta att de misslyckas med även denna uppgift, de har dessutom fått för sig att soldaten heter Fredrik vilket uppenbarligen är helt fel.

Nu märkte jag att den här historien blev jättejättejättemycket längre än det var tänkt, så jag sammanfattar resten av veckans händelser. Vakten fick groteskt mycket skäll för sina klanterier således blev de ledsna i ögat och ville hitta någon att skylla på, vilket ledde till spontanförhör i matkön samt legitimationskontroll i tid och otid, självklart hittade de aldrig den skyldiga och så vitt jag vet lever han fortfarande ett lyckligt liv.
Helt enkelt en vanlig onsdagkväll i försvarsmakten.