Tänka sig att vi lever i fria tider.

Jag är hemma mycket ja, jag trivs här. Jag trivs inte i det militära.
Idag var jag hos pv-konsulenten igen, hon är ganska värdelös, det är konstaterat nu.
Jag vet inte om jag berättat det, men när jag frågade om jag kunde få en tid där så sa mitt befäl: "Jag tror inte hon vill träffa dig." Då var jag ganska frågande till hela uttalandet. Nu tror jag jag förstår varför.
Jag är lite bitter över min situation för tillfället, det kan ta sig uttryck på många sätt, hos pv-konsulenten blir jag ganska aggresiv med tanke på att jag som sagt tycker hon är ganska värdelös, jag insåg det idag.
Det kan vara därför hon inte vill träffa mig.
Jag hade väntat i 1,5 vecka på mitt besök hos henne, jag tror jag var där i 15 min, väntetid inkluderad.
Jag berättade att jag känner mig arg på min situation, hon frågade varför, jag svarade att jag inte vet, sen svarade hon att hon inte trodde att vi kom så mycket längre, då frågade jag vad som händer härnäst, då förklarade hon att hennes föreslagna åtgärd var att de skulle sammankalla en granskningsnämd bestående av henne, mitt befäl, och någon från värnpliktsdetaljen.
Detta skulle, om jag har tur ske någongång i nästa vecka, de skulle disskutera min situation och sen avgöra mitt öde genom handuppräckning, typ.
Om de nu, mot all förmodan, skulle besluta att jag är såpass jobbig så att de måste skicka hem mig ska det dessutom gå till pliktverket för ett slutgiltigt beslut.
Om jag känner försvarsmakten rätt borde denna process ta, ungefär en månad, då har jag 8,5 kvar av min värnplikt.
Det känns segt.

Imorgon ska vi ha 8 timmar teori, förhoppningsvis, det är skönt, om man lyckas hålla sig vaken.
På fredag ska jag till nacka sjukhus, sen är jag ledig, det är skönt, förhoppningsvis kanske jag får nån hjälp där också.
På tisdag, när jag ska tillbaka, då får vi se vad som händer.
Jag vet inte.

Jag tog massa bilder idag, förhoppningsvis blev några av dem bra, då får ni se dem.
Eller så får ni inte det.

It ain't over 'til the fat lady sings

Jag åkte inte till lumpen idag.
Jag åkte till psykiatriska öppenvårdsavdelningen på Nacka sjukhus istället.
Där fick jag vänta, länge, typ, jättelänge, så länge så att batteriet på min ipod tog slut.
Sen fick jag prata med en kille som hette Fredrik. Han verkade jätteosäker på det mesta.
Till slut fick jag en grön lapp som det stod följande på:

"Nacka psykiatriska jour och bedömningsteam

11.00 2/3 dr. Salah Mirza

08-71864**"

Löjtnant Kihl ringde mig massa gånger men jag ville inte svara, då ringde han min Mor, hon ville svara. De pratade tydligen en stund.
Jag var ändå tvungen att ringa honom när jag kom hem tydligen.
Så imorgon ska jag tillbaka, 07.30 och prata med pv-konsulenten.

Jag minns att jag skrev något om hopp i min förra post?
Det finns inget hopp.

We'll make believe that everything's all right.

Jag börjar få tillbaka hoppet lite tror jag, onsdag blir med största sannolikhet min sista dag i lumpen, det kan gå till på två sätt, antingen skriver PV-Konsulenten ut mig, i samråd med mina befäl som mest tycker jag är jobbig nuförtiden, eller, så drar jag helt sonika därifrån.
Ja, jag kommer bli åtalad, ja, jag kommer få böter alternativt fotboja, och ja, jag kommer hamna i brottsregistert i 5 år. Men jag bryr mig verkligen inte längre, allting är bättre än att vara kvar där. I väntan på det oundvikliga lägger jag upp lite bilder från veckan som gått.

Här står vi och poserar igen, denna gång har vi iaf stridsutrustning och pansarskott, lite bättre:

Ibland, när vi har ledigt (Väldigt sällan) så kan det se ut såhär:

Eller såhär:

Mitt skåp:

I fredags badade vi isvak, det såg ut såhär:

och såhär:

och till sist en bonusbild på mig själv, precis hemkommen från fältveckan och vårt gyttjebad, med Lasse (Mitt vapen) i högsta hugg, redo att följa med in i duschen. Se vilken strålande form jag är i, allt det där öldrickandet och godisätandet på permissionerna hjälper.Vi ses, förhoppningsvis på onsdag.

Talk over coffee.

Every word, every thought, every sound.
Every touch, every smile, every frown.
All the pain we've endured until now.
All the hope that I lost.
I never had the nerve to ask:
Has my moment come and passed?

Die young and save yourself.

Mycket prat om lumpen här, lite bilder, beror nog mest på att jag inte har så många, här är några av dem få hittills.

Här är vi jättetuffa med oladdade Ak5or och motoroveraller.
Attityd är allt.

Någon av de första dagarna när alla rakade av sig håret, vad som gör det här kul är att duschen är vårt städområde, det var verkligen skitkul dagen efter.
Snubben med trimmern är Stojanov, det är hans kamera bilderna kommer ifrån.

Sist men inte minst, en käss bild på mig i uniform, men det är väl alltid något.
See ya around.

And now that disco has finally grown old.

Farsan bor nu mer eller mindre officiellt i Stockholm, det känns annorlunda, konstigt, men det är väl ganska talande för resten av mitt liv också, förvirrande.
Det är det enda sköna med lumpen, du behöver inte bry dom om ett skit förutom det dom säger till dig att bry dig om där.
Allt annat bara försvinner ut i perforin liksom.
Förmodligen därför jag hatar det också.

I Fredags, jag glömde berätta det, i fredags efter 4 dagar i fält, när man var sådär härligt sliten och typ inte orkade stå upp, överlycklig över att snart få åka hem osv, så hade vi en kompaniuppställning.
På den här kompaniuppställningen uppenbarade som vanligt vår kompanichef Mikael Wendt sig.
Mikael Wendt är en enorm man, med en pondus som är närmast jämförbar med en stridsvagnskolonn, när han talar, är man tyst, så simpelt är det, och i fredags, då talade Mikael Wendt om för oss, att efter att framgångsrikt klarat av denna fältvecka, var det nu dags för oss att ta vårt samlade pick och pack och påbörja en uppfriskande språngmarsch de 5 kilometrarna tillbaka till regementet.
Vi skulle alltså springa en halv mil tillbaka till regementet med vapen och stridsutrustning efter 4 dygn ute i skogen.
Under den här, minst sagt extremt jobbiga språngmarschen, blev vi påskjutna av ett antal kulsprutor, fick sicksacka mellan diverse explosioner och ett antal rökgranater kastade på oss, väl framme vid regementet fick vi svänga av på en skogsväg, och efter en bit på den kommer vi fram till någon form av vattenhål där vi blev informerade om att vi skulle hoppa i, så det gjorde vi, eftersom vi var drygt 200 pers och alla inte hade lika lätt att komma upp ur hålet fick man dessutom stå och mysa där nere ett tag. Till slut kom man upp ur hålet, fick springa upp för vad man i skåne kallar ett berg, och i stockholm en backe modell större, på toppen av den var du ungefär medvetslös, då uppenbarar sig vår kära Löjtnant Kihl och informerar oss om att om vi inte springer in på gevärsbron, då har vi för helvete skämt ut Kungen, Infantriet, Livgardet Armén och fantamej hela jävla världen och att vi var tolalt och komplett underkända som individer, så vi sprang in på gevärsbron.
Sen la jag mig ner, och så minns jag inte så mycket mer om vad som hände den närmsta timmen, jag lyckades komma till duschen iaf.

Mikael Wendt:

Is it worth the pain, with no one to blame?

Oskar, min gamle vän tog upp en intressant sak på sin blogg.
Som alla vet så har mitt förhållande till kvinnor och framförallt kärlek och alla dess konsekvenser varit minst sagt komplicerat, min lösning på detta har helt enkelt att under långa perioder ignorera allt som har med saken att göra alternativt förtränga eller försöka ersätta, med varierande framgång, ett fåtal människor har väl passerat på vägen men på sistone har jag nog börjat inse att det är jag själv som tar mest skada av mina upptåg och teorier.
Jag började för ett tag sen fundera på min idealkvinna, i ytlig mån så mycket som till karaktärsdrag osv. i ett tamt försök att försöka komma vidare på det här planet.
Vad Oskar tog upp på sin blogg var det här med vad som egentligen definerar vad vi ser som en idealkvinna, framförallt då starka kvinnliga förebilder antar jag.
Detta fick mig och börja tänka och otroligt nog tror jag komma lite framåt på fronten, jag har haft otroligt starka kvinnliga förebilder i mitt liv, framförallt två, ett något dysfunktionellt familjeförhållande, om än inte alls så farligt som vissa andra, kan nog ha påverkat också.
Ett av de många problem jag har på den här fronten är min motvillighet till acceptera någon som värdig motpart, jag har allvarliga problem med min kvinnosyn i allmänhet och i kärleksförhållanden i synnerhet, jag eftersöker alltid starka självständiga kvinnor, vilket alltid snetänder då något sånt inte verkar exsistera (< se exempel på kvinnosyn till vänster), väl där så accepterar jag någonstans att nu är jag hemma och blir totalt undergiven, vilket är väldigt ohälsosamt, för mig och för förhållanden.
När jag försöker lösa detta gör jag helomvändning, vilket leder till att jag känner mig totalt överlägsen och visar lite om någon hänsyn alls, vilket är väldig otillfredställande, för mig själv åtminstone.

Allmäna funderingar bara.
Jag tror jag börjar komma en bit på vägen till att hitta ett mellanting.
Det är bra.

Can we fight to save our souls?

Jag känner mig besvärad.
Jag har svårt att hitta någonstans att verka, som man säger i lumpen.
Mitt civila liv besvärar mig, jag är inte riktigt nöjd med det.
Militären håller på att förändra mig, jag känner det, jag tycker inte om det.
Jag tror jag börjar vänja mig vid att må dåligt.
Det är inte bra.
Jag har många funderingar för tillfället.
Jag ska sova nu, när jag vaknar ska jag dricka mycket sprit med de få riktiga vänner jag har här.
Förhoppningsvis löser det allt.

We were contenders, now we're throwing in the fight.

Ja, det blev tyst här i helgen.
För mig är allt hopp ute, mina valmöjligheter är obefintliga, jag kan bara komma ur det här som en förlorare.
Försvarsmakten förstörde mig, om jag var pessimistisk innan, då är jag ett cyniskt svin med starka inslag av bitterhet nu, årgång 86.

Inte ens spriten hjälper mig.
Då är det illa.

Jag måste väl överleva veckan, annars är jag antagligen helt jävla underkänd som människa.

Jag vill inte tillbaka dit, jag vill aldrig tillbaka dit.

Waste all your time with me.

Hemma, jag smög hem från lumpen, i smyg.
Schhh, säg inget....

Nej, vi har faktiskt kvällspermis och då får man åka hem, även ifall ingen gör det, utom jag, för jag är smart, eller något.
Jag tror min frisedel börjar närma sig, pv-konsulenten säger att jag mår dåligt och borde åka hem, min plutonchef säger att han ska prata med kompanichefen och jag misstänker att det är kompanichefen som bestämmer om mitt vara eller icke vara, även ifall jag hör olika saker hela tiden.
Jag hoppas det iaf, då kanske jag får frisedel denna veckan..
Nästa vecka är det nämligen fältvanevecka och det tror jag inte jag orkar med och det är lite jobbigt om jag måste förklara det för mina befäl, de brukar inte vara så värst förstående.
Så håll tummarna för mig nu, så kanske jag slipper den där helveteshålan denna veckan.

It'll be alright tonight.

Imorgon åker jag tillbaka.
Imorgon ska jag träffa pv-konsulenten för 3e gången.
PV-Konsulent står för personalvårds-konsulent och de är typ, wannabee psykologer som hjälper till med lite allt möjligt, de är omöjliga att få en tid hos, det är ungefär 1 veckas väntetid dit.
Jag har varit där 2 gånger på 3 veckor, det är mycket. Typ, jättemycket, typ lika mycket som en vanlig värnpliktig går dit på under 11 månader.
Första gången hände inte så mycket, hon sa typ, ja, att jag kunde få pengar från försäkringskassan ifall jag fyllde i 3000 sidor papper.
I lumpen har man inte så mycket fritid, så att fylla i blanketter tar väldigt, väldigt, väldigt lång tid.
Andra gången gick jag dit och berättade att jag mår kasst ibland, varpå hon konstaterade att jag får ångestattacker, inte att förväxlas med panikångest, men i samma familj, fast inte lika allvarligt.
Hon visste inte riktigt vad det berodde på och önskade mig lycka till i framtiden.
Imorgon ska jag dit igen och klaga, förhoppningsvis skickar hon hem mig.
Om jag skulle komma ut ska jag defintivt:
*Flytta hemmifrån (Förhoppningsvis till Malmö, men antagligen kommer jag inte längre än Fisksätra)
*Fixa en stabil arbetssituation (Vilket kan vara lättare sagt än gjort med tanke på att arbetsmarknaden och de system som styr den är fucked up, på riktigt.)
*Skaffa en flickvän (Jag skulle defintivt behöva få ta lite gemensamt ansvar, på riktigt.)
Längre än så har jag inte kommit, körkort och sånt har jag inte råd med egentligen.
Vi får se, listan lär bli längre.

Jag utlovade fler lumpencitat förra gången, anledningen till att det inte kommit så många är att jag inte har kommit på några, man glömmer snabbt i lumpen, men innan idag kom jag på en klassisker som yttrades i början på förra veckan.
Alla står uppställda på logementet inför morgonvisitation av skåpen, eftersom det precis varit helg brukar det ha tillkommit en del saker till skåpen och befälen inspekterar då att allt är tillåtet osv.
In i rummet kommer Lt.Karlsson, går tyst men noggrant och inspekterar först kellerborgs, sen leijons och anderssons skåp, kommer fram till stojanovs skåp, stannar till, står tyst i ett 10tal sekunder, varpå han går tillbaka och ställer sig framför stojanov och frågar i helt lugn ton.
"Stojanov. Har du en känslig analöppning?" Stojanov ser allmänt frågande ut och funderar ett antal sekunder varpå han svarar. "Ja, Löjtnant!" Löjtnanten svarar, "Bra.. Men ditt dasspapper ligger fortfarande på fel plats. Åtgärda. Framåt!" Varpå han går vidare till mitt skåp.
Det kanske inte låter så roligt skriftligt, men det var hysteriskt kul på plats, och dessutom den enda "roliga" historia jag kunde komma ihåg.

Jesus died for your sins

Jag känner att det blivit mycket militärt här på sistone, så därför ska det inte bli något sånt idag, istället ska vi skriva om ett grymt citat jag hittade imorse.

Robert Oppenheimer var en amerikansk fysiker mellan 1904 och 1967, av många ansedd som "fadern" av atombomben (Han var chef på Los Alamos laboratoriet och huvudingenjör på "The Manhattan Project" dvs. utvecklingen av den första atombomben). Under det allra första kärnvapentestet kallat The Trinity Test, skall denne man direkt efter själva explosionen citerat någon form av hinduskript som lyder:
"I am become death, the destroyer of worlds." varpå chefen för själva testet svarat "Now we're all sons of bitches.." och Oppenheimer svarar "It worked."
Tyckte det var ett riktigt grymt citat när jag hittade det imorse, med tanke på omständigheterna.
Så, nu vet ni det.

Lite rolig sidofakta är att Oppenheimer var kommunist och dog i cancer vid 63 års ålder.
Dvs. att en judisk tyskättlig kommunist utvecklade världens första atombomb åt USA och sedan dog i vad man kan anta vara sviterna av den.

Jag är inte bitter. Egentligen.

Försvaret har bara stulit mitt liv och nu kommer jag inte därifrån.
Jag är inte bitter. Egentligen.
Vi har kul ibland.
Typ.

Now my life is make it or break it.

Ponera följande scenario..

Klockan ringer, den är 05.30, du bestämmer dig för att lyxa till tillvaron lite och sova ända till 05,40, du förtjänar ju trots allt det, gårdagen var ju förjävlig.
Gå upp, knappt vid medvetande, det är iskallt överallt, passera dina mer eller mindre sovande kamrater, kamrater som du för 14 dagar aldrig ens hade övervägt att talat med, gå ut i en tom korridor, duscha i 10 minuter, du tänker ingenting, du känner ingenting, du exsisterar knappt.
Du sätter på dig samma gröna smutsiga äckliga kläder som igår, med smärre justeringar.
Klockan tickar, stressen gör sig påmind, du är fortfarande inte vaken, lås upp skåp, lås skåp, lås upp torkrum, lås torkrum, lås upp skåp, inse att du glömt något, upprepa.
Du exsisterar fortfarande inte i någon riktig bemärkelse, allting går på automatik, folk rör sig runt dig, någon säger något.
Du spenderar de närmsta 15 minuterna med att försöka bädda din säng till perfektion.
Allt du vill göra är att lägga dig ner, var som helst, det spelar ingen roll, bara ligga ner, det räcker.
06.10, matsalen, 5 minuter kvar till frukost, alla måste äta frukost, du inrättar dig på någon form av myrstacksled mot matsalen, alla ser likadana ut, alla har samma objektiv, alla ska åt samma håll, alla ska äta samma sak.
Samma mat som igår, samma uppsättning, du trängs lite, du försöker hitta någonstans att sitta, för mycket folk, blir det sittplatser idag?
Du stirrar på gulvita namnbrickor för att överhuvudtaget kunna särskilja folk, stojanov, andersson, kellerborg, var fan är carlsson?
Du trycker i dig din frukost, du ska ju trots allt spendera större delen av den lilla morgon du har kvar med att plocka andra människors pubeshår ur duschen.
Gå tillbaka till logement, samma process, leta efter städmateriel, skiten är alltid slut, hur fan ska vi städa utan svabb, statisk mopp, trasor, vad fan som helst, ge mig något, jag kan inte göra någonting, tiden rinner iväg, du vandrar planlöst i korridoren.
Ryk åt dig någon använd mopp, stressa igenom golven, svetten rinner, du måste hinna fixa allt, 07.20 städmatrielen ska vara tillbaka, 07.25, du springer tillbaka med moppen, killen som har skrubben som städområde frågar vad fan som är problemet.
Du måste ut med svabbvattnet, diskhon är redan städad, du ska vara uppställd nu, befälen vandrar oroligt fram och tillbaka längst ner i korridoren, letar efter anledningar att utagera sin morgonfrustration på, ut med svabbvattnet, upp och ner i trapporna, med språng, du måste skynda dig, hinner precis till upställningen, svetten rinner, jackan är inte stängd.
Fan, han aldrig putsa skorna, jag rakade mig inte imorse, hur fan ska visitationen gå, ångest, vill gå och lägga dig, du behöver inte ens lägga dig, det räcker med att dö, bara du slipper skiten.
Befälen anländer, klagar på något, fixa det, fixa något annat, du fixade det första för dåligt, fixa igen, lägg mer tid på sängen, den är inte sträckt, gör om, gör rätt.
"På respektive logement, samt yttre städområden med skåpen öppna för visitation, framåt!"
Fan, tänk så ser han det där jävla äpplet du snodde från matsalen igår, ingen mat i skåpen tillåten, det var ju i reserv, ifall vi inte får något kvällsmål idag.
Ut i korridorren igen, uppställning, utgångspositionera för brak, framstupa ställ, utgångspositionera för situps, rygglyft, jägarvila, du är fortfarande svettig från städningen, mer svettig från träningen, din sista tvättade tröja är nu förstörd, tvättbytet är inte förrens nästa måndag, hur i helvete ska detta gå?
"Utanför tunga vård, för utlåsning av vapen med stridsutrustning på, om 5 minuter, framåt!"
8 kilo kroppskydd, 30 kilo packning, 5 kilo stridsväst, 4 magasin, 2 liter vatten, minst, snödräkt, vinterkängor, 1 minut kvar, spring.
Du är helt blött, det är minusgrader ute. Hämta ut ditt vapen, automatkarbin 5, skapad enbart för att döda den du siktar på, du kan demontera hela den här grejen på 18 sekunder, ihop på 45, för 10 dagar sen hade du bara sett den på bild.
Uppklädd som någon form av soldat står du där, du känner dig som en vilsen pojke.
5 kilometer marsch, med packning, till närmsta träsk.
Ligg och kräla i träsket i 4 timmar, vapnet är i vägen, ditt knä är sönder, din höft är sönder, allting är blött, du får INTE få snö i vapnet.
"Är det kallt?" Någon svarar ja, hela plutonen får springa runt i cirklar.
Lunch, 45 minuter, upp med köket ur packningen, byt kläder, värm vatten, blanda ditt matpulver, häll i dig det, byt kläder igen, allting är svettigt, det är kallt, det är blött, det är skog.
Du hatar skog.
Kräla runt i 4 timmar till. Äntligen på väg hem, marschera 5 kilometer till, du känner bara smärta, du tänker ingenting, du säger ingenting. De andra åker förbi i bussar, men du är infantrist, du går.
Framme vid vakten, 200 meter kvar till logementet, där är det varmt, lite torra kläder kanske, om du har tur, lite vila, allting är tungt, du orkar knappt lyfta på benen, det luktar gott när du går förbi matsalen, du kanske hinner äta i lugn takt idag, allting är väl gjort?
Just det, grejerna ska in i torkskåpet, ingen skön middag idag heller.
Framme vid logementet.. "Fortsätt gå!", passera logementet, vad händer nu? Får vi inte gå in?
Å nej, inte äta ute igen, jävla pulvermat, det är 100 meter till matsalen för helvete.
"På packning sitt! Middag!"
Upprepa hela lunchprocessen, nu finns det inte ens några halvtorra kläder i packningen, allt är blött från snön, vad fan håller du på med egentligen?
Ät så snabbt du bara kan, du kanske får gå in sen.. Visitation av vapen efter lösskjutning, allting upp ur fickorna, vapnet på axeln, första förband, du har ingen känsel i fingrarna längre, det bara sticker i dem.
"Löjtnant! Efter lösskjutning, ingen ammunition kvar, all matriel med!" Fan, hade du all matriel med? Var är skåpsnyckeln? Var är skeden? Var är vårdkittet, är allt verkligen med? Skitsamma, han kanske inte märker något..
In på logement, äntligen, lite vila, in med packningen i skåpet, in med allt annat i torksskåpet, du ska precis lägga dig på sängen, "Uppställning i korridoren!"
Stridsutrustning på, ut med allting ur skåpet, torkskåpet, var fan la du kroppskyddet, är det ens ditt? Vad är det för storlek? Namnlappen är borta? Helvete, 2 minuter kvar.
Ut igen, 4 timmar, magasin ur, närkamp, du lär dig slå ihjäl folk snabbast möjligt.
Varför? Ingen vet.
In igen, äntligen sova. Ring hem kanske, ät det där äpplet du lyckades gömma i morse, lyssna på en låt på ipoden, somna.

Det kan absolut inte bli värre än idag, det värsta är över nu.
Fel.
Det blir bara värre.