If i had it all again.

Vi är ett fåtal kvarlämnade.

Således är det få förunnat hur trevligt vi har.

Kanske är det bäst att förbli fåordig.

I wonder if you know.

Jag har inget att berätta.
Things happen, people die.
Inget påverkar mig längre.
Kanske tar jag fler foton snart..
Det är iaf fredag imorgon, det borde vara värt något.

We might of started singing just a little soon.

Det här är min arbetsplats.

Allt man behöver för att få den att funka är:

En svart och en vit sladd.

Här jobbar vi, jag.

Här jobbar dem andra.

Här hämtar vi vår mat, när vi inte vill lämna huset.

Här kan vi ha disko, eller konferanser, betydligt fler av de senare.

Här är vår nyproduktionsavdelning och våra mötesrum.

Det här är ett av dem.
Här kan vi äta vår mat.
Vår reception, med tidningar och godis.

och modern design.

Den bemmannas ibland, inte oftast, av Kristoffer.

Hur fan hamnade jag här?
Hur fan kommer jag härifrån.

Just of the key of reason.

Jag ska tatuera mig igen snart.
I min tatuering kommer texten, don't trust them, stå med.
och jag kan inte beskriva, på något bättre sätt, hur jag känner just nu.

Jag har alldeles för många skeva svängar i mitt huvud för att någonsin bli per defination, normal.

With just a dash of lemon.

Alla bör ju känna till att jag är en stor hugo boss beundrare, trots att jag absolut inte har råd, men det är irrelevant egentligen. Vad som är relevant är att jag, när jag var inne på wikipedia fann följande rad:
"During the Nazi period the company produced the all-black uniforms of the SS, many of them using forced labor, especially later in the war.[1]"
Smått chockerande.

Innan allting tar slut.

Vilket sätt att spendera sin helg.
Igår och idag har mitt liv präglats av ett enda oförutsägbart, oprovocerat framkallat kaos.
Jag antar att jag för längesen konstaterat att det går upp och ner, mestadels ner, som i en jättelång, men inte speciellt brant backe, i mitt liv och min tillvaro, och nu, precis när det börjar kännas någorlunda stabilt, om man nu kan betrakta det ordet på något överhuvudtaget rimligt under förutsättningarna. Så kommer andra människors liv på en gigantisk kollisionskurs, som en cementbil i en frontalkrock med en polo, med mitt. Jag kan egentligen inte säga att jag befinner mig i polon, om den nu skulle symbolisera mitt liv, utan mest som åskådaren på trottoaren brevid. Det är surrealistiskt men det påverkar mig ändå. Jag blir tyngd, nerstämd, som Göran Persson på avgrundens rand. Berusad av mig själv i all min fullkomliga narcissism och nertyngd av människorna runt mig, deras val, medgångar och motgångar.
Ibland känner jag för att isolera mig i ett rum, nånstans långt bort och bara lyssna på... Kent.
Jag antar att mitt liv hade varit relativt tråkigt utan andra människor som påverkar det, men då hade jag å andra sidan bara haft mina inre demoner att slåss mot.

Be aldrig om ursäkt igen.

Jag tror jag kommer se tillbaka på den här tiden med nostalgiskt förakt och en viss mån av illamående.
Lite som med lumpen, fast utan allt det gröna.

Alla kommunister heter inte Stalin

Lagom till premiären på den revolutionsnostalgiska teveserien ”Upp till kamp”
i tisdags har en ny hetsig debatt om kommunismen inletts i vår blågula ankdamm.
Denna gång med anledning av regeringens så kallade informationskampanj om ”kommunismens svarta historia” vilken ska nå alla skolelever i landet.
Innan min kritik av kampanjen är det nog bäst att lägga korten på bordet. Jag har a l d r i g varit kommunist. Ärligt. I korthet låter sig mitt förhållande till kommunismen och det forna östblocket tecknas i följande biografi:
Innan födseln: Pragvåren -68. Röda armén kväser Alexander Dubceks folkunderstödda reformarbete för en ”socialism med mänskligt ansikte”. Året därpå möter Sovjet Tjeckoslovakien i en legendarisk ishockeymatch med politiska förtecken i Stockholm. Pappa och en kompis är på plats på läktarna. De tjeckiska spelarna lirar om inte för kung så i alla fall för fosterland och passar också på att mellan skridskoskären utdela en och annan spottloska i motspelarnas ansikten. Alla hejar på tjeckerna. Alla utom två. För ”sport och politik hör inte ihop.” och ”inget lag spelar vackrare än Sovjet.” Säger pappa. Men Sverige är förstås fortfarande det tredje alternativet mellan de lika goda kålsuparna i väst och öst.
Barndom: Radhus, volvo och socialdemokrati. Vi besöker Wenner-Gren center i huvudstaden för att kolla in en utställning om kosmonauter och sputnicks. I programmet utlovas högteknologisk action med en modell som lyfter till taket men en rysk guide slår förtvivlat ut händerna. Jag lär mig ordet ”Kaputt”. Besviken köper jag ett modellbygge av en amerikansk apolloraket i stället.
Ungdom: ”Rocka röven av högern” men också ”Sovjet ut ur Afghanistan” står det på ett par av knapparna fästade på mitt exemplar av gymnasietidens obligatoriska Salomon-ryggsäck. Snart faller Berlinmuren och Sovjet spelar sin sista match. Anarkismen och syndikalismen visar sig vara ett fjärde alternativ när den tredje vägen lagts om för högertrafik. Stärkta av rödvin med skruvkork letar vi upp de sista kommunisterna på studentnationerna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Kronstadt 1921!” fräser vi åt trotskisterna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Katalonien 1936!” låter vi bryskt meddela stalinisterna.
Vuxenliv: Inget är som förr. I stället för att kasta historiepamfletter på varandra börjar vänstern nu diskutera de gemensamma problem vi glömt att vi hade. Kapitalismen exempelvis. Plötsligt poppar det upp kommunister lite varstans! De är unga och har i skolan varken lärt sig den självklara kopplingen mellan folköl och heroin eller upplysts om att jorden kommer att utplånas av atombomben imorgon. Eller i alla fall innan sommarlovet.

Dagens och gårdagens svenska kommunister har mycket lite att göra med den blodiga diktaturen i öst. Däremot har en regering som vill att skolans läroböcker i historia ska anpassas till den egna ideologin en hel del likheter med stalinismen.

These words with no replies , this need is killing me, and taking me over.

Ibland, så tycker jag dem på mitt jobb är dumma i huvudet.
Eller, ja, jag tycker det alltid egentligen, men ibland mer än annars.
Idag var en sån dag, igår också.
Vilket, lett fram till det defintiva beslutet att jag ska börja spela squash.
Så nu vet ni det.
Jag kanske hittat en lägenhet också.
På gångavstånd till jobb dessutom.

Where do we go from here.

Det var längesen jag gjorde en sånhär fjortislista men jag hittade den på cillans blogg så tänkte att jag kanske lär mig något om mig själv beroende på hur jag svarar. So here goes:

Har du pojkvän/flickvän? Människor i mitt liv utöver mig själv gör det bara jobbigt.
Är du kär? Förhoppningsvis inte.
Hur tidigt stiger du upp? Nästan i tid till jobb.
Vem/vilka vet mest om dig? Förhoppningsvis ingen.
Gillar du att slåss? Tidvis.
Vad ska du göra ikväll? Jobba. Alternativt promenera.
När var du senast riktigt full? Midsommar.
Är du seriös? Nästan aldrig.
Hur många biologiska syskon har du? 0, tror jag, jag vet inte vad som räknas.
Har du utländska föräldrar? En.
Var har du ont? Precis under vänster öga och i magen faktiskt.
Är du bra på att måla? Knappast.

Vem kramade du senast? Min chef på bolaget när jag slutade.
Vad längtar du till? Nästa löning. Alltid nästa löning.
Favoritalkohol? För många för att nämnas. Krusovicé brukar ligga i topp.
Vad heter dina husdjur? Filip.
Har du körkort? Snart, förhoppningsvis.
Favoritgodis? Jag äter inte så mycket godis.
Morgon- eller nattmänniska? Natt.
Sparare eller slösare? Slösare.
Har du några homosexuella vänner? Det tror jag inte.
Bio eller promenad? Promenad.

Är du kittlig? Så in i helvete.
Rädd för insekter? Nej, inte direkt.
Anser du att du är stark? Jämfört med dem på gymmet, nej.

Vad gör du om du får hicka? Väntar tills den går över.
Startsida? Wikipedia, random article.
Är du alltid välorganiserad? Definitivt inte.
Har du gott lokalsinne? Japp.

Älskar du måndagar? Knappast.
Läser du mycket? Inte så mycket som jag skulle velat.

Hur är vädret hos dig? Molnigt.
Skulle du vilja vara nån annan? I så fall vem? Ibland skulle jag vilja vara en superhjälte, men när vi disskuterde det var det med så många reservationer att det knappast var lönt.
Favoritplats i din stad? Bo01 eller gamla väster.
Favoritplats i ditt hemland? Österlen kan vara ganska trevligt på sommrarna.

Innan jag går hemifrån kollar jag att..? Jag hinner aldrig kolla något.
Jag äter för mycket..? Skräpmat, defintivt.
Jag brukar alltid..? Se ner på folk.
Jag har svårt att..? Acceptera människor omkring mig, speciellt nya,
Har du lätt att bli arg eller upprörd? Nej, inte speciellt ofta.
Dricker du mycket kaffe, kanske för mycket? Dricker bara kaffe i extrema situationer.
Har du mobiltelefon och isåfall, använder du den mycket? Jobbtelefon, inte speciellt mycket mer än till jobb. Jag har 2 till, men dem använder jag knappt alls.
Är det något speciellt du längtar efter just nu? Min lägenhet! Så in i helvete.
Är detta något en människa? Förhoppningsvis är jag ensam i den.
Önskar du att du var någon annanstans just nu? Jag tackar aldrig nej till mer sol.

Ashes in the fall.

Jag har vart ute och promenerat med min kamera..

Jag fattar mig inte riktigt på den än..

Men jag försöker iaf.

Det här är min attackhund, Ivan.

Vi leker ganska ofta, ibland vinner han..

och ibland vinner jag, då kapitulerar han, som ovan..

Jag har vart på fotboll också..

Det gick typ åt helvete, som ni kanske kan läsa på banderollerna.