And i will wait in line, always.

Jag tror inte det är många som förstår, som förstår hur det är att kämpa precis hela tiden. Att alltid befinna sig i en uppförsbacke. Ibland är den brantare, ibland är den planare, men det går alltid uppåt och du vet att krönet är långt borta, kanske till och med flera år bort, och du har varit på denna vägen länge, länge, länge. Kanske så länge du kan minnas. Du vet inte riktigt var den leder dig, men du vet att du inte kan stanna, du kan inte ge upp, du måste röra dig, hela tiden.

Insikten den kommer och den går, du kan förtränga den, men den finns alltid där, och den gnager på dig. Den finns där hela tiden, varje gång du säger nej, varje gång du säger jag kan inte, varje gång du drömmer fast du vet att det aldrig blir. När insikten når in, hela vägen in, då är det svårt att gå upp, när du vet att du lever i en verklighet där drömmar är drömmar och där drömmar är döende.

Det föder en otrolig ilska, du känner att du är utsatt, varför du och ingen annan? Det är en förlamande ilska, en destruktiv ilska. Du kämpar med din ilska varje dag, du försöker använda den, tämja den. Men ibland faller den bara över dig. Jag vet inte om det är många som förstår hur mörkt det blir, men det blir otroligt mörkt och ensamt.

Min ilska har drivit mig till många saker, många saker jag inte är stolt över, idag är en sån dag.