Jag har länge känt att jag haft ett behov av ny musik. Jag har inte kunnat specificera känslan eller soundet. Jag har försökt beskriva det som något av en blandning av In Flames (Främst på Soundtrack of your Escape) och Rammstein utan att själv ens kunna bringa klarhet i det.
Jag har sökt och sökt men mina vägar har lett mig lång från målet, jag har gått mellan alltifrån emopunken till dödsmetallen, ibland har jag varit nära, men inget har känts riktigt "rätt".
Plötsligt sitter jag alltså här med min Spotify-radio och stirrar ut i mörkret när ljuset som från intet infinner sig. Jag hör den skärande punkiga-gitarren slå fram mellan de primala skriken och betongstadiga trummandet. Plötsligt faller alla bitarna på plats, vad jag länge sökt efter, men icke kunnat finna var helt enkelt, inte mer eller mindre än: Kvelertak!
Alltsedan det Norska något tveksamt ironiskt homoerotiska pizzafokuserade och således något lönnfeta dödspunk-bandet Turbonegro försvann från musikkartan i ett heroin-linjerat scientologhål signerat Hank Von Helvete har det på ett djupt plan känts tomt på min musikhimmel. Jag har helt enkelt behövt ett nytt Norskt, Lönnfett-band som i en eklektiska mix av hardcore-punk/Black-metalglans och omfamnande hårdrocksgardin levererar låttitlar som Sjöhyenar (Havets herrar), pusslet är komplett och plötsligt känner jag mig uppfylld på ett sätt jag inte varit på länge.
Numera insomnade Turbonegro på sin topp (3.20 börjar the 'good stuff'):
och Kvelertak:
Bonusklipp Pål Pot bakar pizza på Turbonegros Pamparius Pizza:
