Jag har otroligt lätt att återfalla i osunt beteende.
Verkligen, otroligt, och jag inser inte ens att jag gjort det förrens det är alldeles försent.
"Denial is the PRIMARY psychological symptom of addiction."
Det är verkligen tur att jag inte knarkar, jag hade nog haft jättesvårt att sluta.
Jag hoppas verkligen inte jag har alkoholproblem, men det tror jag inte, då hade nog någon sagt det. Jag läste AAs program när jag hade tråkigt, det är mycket gud, vilket jag inte har så mycket emot iofs, men jag är nog alldeles för narcissistisk för att någonsin kunna gå 12 steg.
Romeo och Julia ni vet, den moderna sterotypen för lyckliga kärleksförhållanden, de hade ett dysfunktionellt förhållande, jag läste det också. När man tänker på slutet så börjar man förstå varför. Det är otroligt intressant.
Jag gillar det här med att vara psykiskt sjuk, det är en helt >sjukligt< bra ursäkt, för det mesta faktiskt. Men nu är det slut på det, från och med söndag är jag frisk, tekniskt sett. Fast alla säger att jag måste gå i samtalsterapi, men nu vill jag inte gå dit, vilket är jätteironiskt med tanke på att jag uppmanat mer än 1 av mina vänner till att göra det.
Jag antar att jag är tvungen, jag måste ju bli normal, som de andra.
Onekligen så har jag ju många ganska osunda beteenden och idéer, och jag är nog inte särskilt trevlig heller. Ett bildspel på temat tycker jag passar sig:
Verkligen, otroligt, och jag inser inte ens att jag gjort det förrens det är alldeles försent.
"Denial is the PRIMARY psychological symptom of addiction."
Det är verkligen tur att jag inte knarkar, jag hade nog haft jättesvårt att sluta.
Jag hoppas verkligen inte jag har alkoholproblem, men det tror jag inte, då hade nog någon sagt det. Jag läste AAs program när jag hade tråkigt, det är mycket gud, vilket jag inte har så mycket emot iofs, men jag är nog alldeles för narcissistisk för att någonsin kunna gå 12 steg.
Romeo och Julia ni vet, den moderna sterotypen för lyckliga kärleksförhållanden, de hade ett dysfunktionellt förhållande, jag läste det också. När man tänker på slutet så börjar man förstå varför. Det är otroligt intressant.
Jag gillar det här med att vara psykiskt sjuk, det är en helt >sjukligt< bra ursäkt, för det mesta faktiskt. Men nu är det slut på det, från och med söndag är jag frisk, tekniskt sett. Fast alla säger att jag måste gå i samtalsterapi, men nu vill jag inte gå dit, vilket är jätteironiskt med tanke på att jag uppmanat mer än 1 av mina vänner till att göra det.
Jag antar att jag är tvungen, jag måste ju bli normal, som de andra.
Onekligen så har jag ju många ganska osunda beteenden och idéer, och jag är nog inte särskilt trevlig heller. Ett bildspel på temat tycker jag passar sig:
+
+
=
och det värsta är att jag trivs med det!
Sjukdomsinsikt noll.
Sen kan man ju säga att allt det här egentligen bara är skitsnack och att jag faktiskt är en ganska trevlig jävel mina brister till trots.
Fast tänk efter riktigt noga, jag är nog inte det ändå.
Psykologi och mänskligt beetendemönster. Det intresserar mig för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar