Jag har svårt att förstå den värld Isabella (www.blondinbella.se) lever i, och jag förstår att hon inte förstår mig precis som jag inte förstår henne, så låt mig, precis som Isabella, försöka förklara hur min värld, min uppväxt, och människorna omkring migs värld ser ut.
Låt mig kommentera Isabellas text om verkligheten och möjligheterna för dagens unga (http://svtdebatt.se/2011/05/bloggtjejer-oppnar-vagen-for-en-ny-generation-affarskvinnor/) och förklara hur den riktiga världen ur mitt perspektiv ser ut.
"Idag har man möjligheten att vakna på morgonen och göra något som är kul och få betalt."
- Isabella, med sin bakgrund kanske har den möjligheten, men låt mig för all del berätta en annan historia, en historia där möjligheter är något distant och abstrakt, en dröm på sin höjd, något vi hört talas om, men som aldrig riktigt varit menat för oss, en värld där bröd för dagen är det viktiga, en värld där möjligheten till ett arbete för omedelbar försörjning är det primära, oavsett villkor. Låt mig berätta om en värld om människor utan sparkapital, utan skyddsnät, utan sociala privilegier. Låt mig berätta om mig själv, mina vänner, kamrater, och arbetskamrater. För oss finns möjligheten, möjligheten att sälja vårt kroppsarbete, möjligheten att välja mellan svält, hemlöshet och ett liv av skulder och ett ohämmat exploaterande arbetsliv.
"Vi har också fler valmöjligheter. 90-talisterna har vuxit upp med föräldrar som varit nedtryckta av jantelagen och tvingats välja den traditionella vägen. Vi har sett dem gå till jobbet varje morgon och komma hem trötta. Vi vill testa nytt. Man behöver inte vara kvar på ett jobb i 15 år om man vantrivs. Man vill inte ha en fast anställning. Istället vill man vara frilans så att man kan vara sin egen chef – oavsett om lönen är lägre."
- Möjligheterna för oss, dagens unga är sannerligen oändliga. Vi har möjligheten att bli välkomnade ut på en havererad bostadsmarknad, där hyresrätter är ett fenomen som få känner till, där man med minsta anmärkning eller bristande inkomst är automatiskt utslagen ur leken. En marknad där inga möjligheter till drägligt boende är ett faktum. Där bostadslån till ett tryggt boende är en absurditet, en notion, omöjlig att förverkliga. De få av oss som har privilegiet att låna till, köpa och inreda våra drömlägenheter gör det till en straffränta, högre än bankräntan, av kapitalbolag som försörjer sig på att profitera på de som inte har något alls. Det är vår möjlighet till boende. Jantelagen är för oss precis som den är för Isabella något absurdt, vi har sedan länge fått lära oss att det är inte värt att kräva vad alla 'andra' har, vi har fått lära oss att vi ska vara tacksamma för de små smulor vi har, jantelagen är död, istället finns bara avundsjuka, och en kokande frustration inom oss. Vi går eller cyklar till jobbet, för att vi inte har råd med busskort, vi går dit i regn, snö, minusgrader, hur vädret än ser ut, dag efter dag, år efter år. Inte för att vi vill. Inte för att vi är nedtryckta av den 'traditionella vägen' utan för att för oss så finns inte alternativet, för oss är möjligheten till något annat en distant dröm. Drömmen om frihet, frihet att välja, frihet från förtryck.
"Vi behöver heller inte gå ihop på samma sätt som tidigare eftersom vi kan lösa många av våra problem på egen hand. Om man känner att ens lön är orättvis kan man själv gå till chefen och lösa det, eller så kan man byta jobb. Jag tror att vi har ett bättre samhälle än tidigare där unga har mer att säga till om."
-Självfallet behöver vi inte gå ihop, solidaritet är ett koncept som få av oss förstår, arbetarrörelsen har vänt oss ryggen, facket har aldrig gjort något för oss, få av oss förstår vad de gör, eller vad deras funktion är. I dagens arbetsmarknad är solidariteten att sänka blicken, att sköta sitt oavsett den kroppsliga och emotionella kostnaden och att kanske överleva en dag till. Att inte ifrågasätta, att inte kräva. Vi har sannerligen ett bättre samhälle, ett samhälle där om vi ens tänkte tanken om gemensam aktion kastas ut i en arbetsmarknad full av möjligheter och 10%ig arbetslöshet. Vi har verkligen mycket att säga till om, när våra möjligheter står mellan att säga vad vi känner, tycker, kräver eller att stå utan försörjning.
"Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt."
-Så Isabella, låt detta bli min tweet till den havererade ’tween’ världen. Den värld av möjligheter du ser. En tweet om ett ohämmat exploaterande arbetsliv där man som fristående "entreprenör" inte ens äger möjligheten till att värja sig. Knappt ens tanken om en drägligare tillvaro. Där möjligheter är drömmar, och där drömmar är döende.
