Dom snackar förtroliga ord till den grad att jag skryter om mord.

Så jag snodde marknadsavdelningens julfestinbjudan gjorde en makeover och skickade ut den till alla jag känner. Typ. Man kunde inte ladda upp PDFer här dock, så jag fick ta en screenshot.

This just isn't love, it's just the remorse of a loss of a feeling.

Så en vanlig onsdagkväll i januari vi sitter på limerick's och jag vet inte om det borde vara någon form av sent igångkickande självbevarelsedrift som skulle väckt frågan eller bara det faktum att servitrisen mitt i den djupaste diskussion om arbetsmoral från ett socialistiskt perspektiv vänligt men bestämt ber oss släcka lamporna innan vi går. Det visade sig ändå vara den subtilt belysta och något difusa skylten utanför anonyma alkolisters lokal jag paserar varje dag på väg till och från, den enda belysta skylt på den enkelriktade gatan som i sin tystnad och ensamhet skriker till mig i någon form av vacker symbios med följande nyligen upptäckta textutdrag.

Now I wake up around 4 or 5.
Eat, shower, and get dressed in about an hour's time.
Take my vitamins, check my messages, and call around to some friends,
make plans for dinner and drinks sometime after 9.
Oh we're definitely going to call it in early tonight.
I need to dry out and take some time to clear my mind.
But before you know it here I am again, fucking 2 o'clock in the morning,
standing in a bar, with a drink in hand.

How low can you go before you can't turn around?

På något sätt var det så vackert.
Jag ska göra egen konst till vardagsrummet har jag bestämt, konst på det mest oartistiska sätt, passande för mitt vardagsrum.

Come know me in a different light.

Så veckan har spenderats i stockholm.
I monotoma lokaler med tråkiga människor och irrelevanta åsikter.

För att inte tala om materialet..
Men, jag fick träffa lite sthlmsvänner, fick en ny vänskap och så hade de fantastiskt god kaka.

Dessutom fick jag en ny telefon. Det tog ett tag innan jag fattade hur den funkade, i början tog den bara svartvita bilder. Både jag och filip var ytterst förundrade..

Mobilt

Va göööru nuförtiden.











När vi inte kan ta med den andra.

Default City

Jag vet inte vad, men jag måste gjort något förfärligt elakt mot någon på bokningsavdelningen någongång. Det är den enda logiska förklaring till varför de skulle behandla mig på detta enligt mig orättvisa sätt. Det är inte som om jag inte ogillar att lämna mitt hem och stad tillräckligt redan utan dessa människor har alltså dessutom gått ut på någon form av krusad för att göra det fullt så obekvämt som det bara är fysiskt möjligt. Senaste beviset, jag ska vara i Hufvudstaden 10.45 på måndag, när tror ni bokningsansvarig lägger mitt flyg, jo, Söndag! Söndag 18.00ish. Vilket innebär at de effektivt med ett enda knapptryck eliminerat en hel helgdag för mig. Vilket knappast kan betecknas som smidigt. Dessutom måste jag ha en extra hotellnatt i Default City, vilket gör mig till upprörd hest. Så om ni bokningsansvariga, mot all förmodan skulle läsa detta så ber jag å de djupaste om ursäkt för allt jag gjort för att förolämpa er och med det avslutar jag detta inlägg med en passande bild.

I love this city.

Jag firade nyår med Jonas, Andreas och Fille. Eftersom jag var på mellandagsturne befann jag mig inte i Malmö förrens vid lunch. I god tid tänkte jag, men för Andreas...

och Jonas hade det redan hunnit vara fest en bra stund.

Jag och Fille som är lite finare i kanten och tycker om att betrakta och blanda omsorgsfullt innan vi dricker blev ju smått oroliga över om vi överhuvudtaget skulle hinna ikapp.

Det lyckades vi ju uppenbart med och tills det hade blivit mörkt hade både Jonas och Andreas nyktrat till såpass så att raketerna kom fram.
Andreas är ju snickare och som van sådan hanterar han 5-48or dagligen, därför brydde han sig aldrig heller om att läsa säkerhetsinstruktionerna, han bara slängde dem över räcket.

Han lyckades dock bli något mer exalterad när de luftburna raketerna kom fram. Små, men kraftfulla var hans omdöme om dem.

Vi bar oss av ner till hamnen och vidare ut till sundspromenaden där vi satte upp tillfälligt fältläger.

Vi begrundade den vidunderliga utsikten innan det blev dags..

Jonas var lite nedstämd i början, han kände sig ensam nere på promenaden.

men så fort champangen kom fram så..

blev det bra fart på honom igen.

Andreas föreföll vara nöjd han också. En stund efter bilden togs avlade han sina nyårslöften.
Att sluta dricka & röka.

Det var duktigt med raketer över Malmö.

och vi ville givetvis inte vara sämre.

Fille var precis som Andreas ytterst exalterad när de stora raketerna kom fram.

Grannarna överträffade dock oss, gång...

på gång..

Vi var tvugna att helt enkelt erkänna oss besegrade och applådera dem.

Sen kramades vi en stund..

Svepte champangen och gav oss av till danspalats.

Nästa år är du också inbjuden. Ja, du.

Losers-United - När du minst anar det och mest väntar det.

Ni ser, kära något-norrboende vänner. Det är den totala missupfattningen av syftets icke-exsistens som gör att ni aldrig blir en del av det. Om handsken är kastad så har vi redan accepterat vår förlust. Vi tar inga fångar baserat på det simpla faktum att vi är inkapabla till det. Om slaget är ett faktum har vi flytt för längesen.
Dom kallar oss Losers.
Vi har aldrig försökt överbevisa dem, vi har aldrig ens utmanat dem. Det finns inga meritlistor inga självuppfyllande profetior. Vi finns enbart som ett bevis på den sociala kollaps som utgör Losers.

Vi är Losers, vi har aldrig försökt vara något annat. Så kom ni med era förtäckta hot, utmaningar, postkoder och självpåstådda sanningar. Vi vet att vi inte har en chans.
Vi har däckat långt innan ni ens är här.

I shall slap you with my glove!

http://146-47.blogspot.com/

Så de har kastat silkeshandsken! Stockholmarna fabricerar fakta och förvränger sanningar för allmän publikation, inte nog med det, de gör det med en direkt utmaning mot oss Malmöbor men vi viker oss inte, vi faller inte tillbaka, ni hedningar, bastarder, statliga tjänar, huvfudstadsmän kan betrakta utmaningen som accepterad. Losers kommer återuppstå och vi tar inga fångar!