Salem Riot Service

Snart är det dags.

The reality that you know
Is just behind your idea
Of a society, security, and self.
Am I just fucked up?
'Cause I can't remember
The last time any of this made sense,
The last time I
Could stand up to myself.
Street faces all blend into one,
They ask for spare change.
Am I forgetting
What it looks like
From the other side?
Have I forgotten where I've come from?

Are we just working till a day we decide we've had enough?
All along
We were strong enough
To be sick of it,
And put them back in their fucking place.
we never asked for this responsibility
We were never in this...
Together...

"I'm sure you do this all the time...right?"

Kameran får inte följa med på krogen längre. Det gör allting så mycket mer. Likformigt.

Det här går inte längre.
Jag måste sluta dricka, överhuvudtaget.
Eller börja ägna mig åt gatuvåld igen.
Något destruktivt.
Det eller något totalt utan signifikans.
Jag kan inte uppnå någon normalitet.
Jag verkar tänja på gränserna, överallt.
Det är ohållbart det här.

Jag slutar klockan 5 idag.
Jag har redan varit här i en halvtimme.
och dom undrar varför jag är bitter?

Soet hest

You look like i need a drink.

På tal om det här med oförklarligt massbeteende.
Harrys för fotbollen igår där både vi och den slutade nångång efter tolv.
Idéen var ju C&G med tanke på att klockan inte var alltför mycket.
På vägen passerar vi etagé som står och vinkar in folk som om världen snart skulle gå under, varpå vi kommer fram till C&G där kön är, galaktisk, medans mello yellow är i princip tomt.
Jag kan, bara inte, förstå.
Nån minut över tolv bara.

Fredagskväll på Hallen.

Jag har haft två lunchdejter med Staffan igår och idag. Vi sitter alltid och snackar mycket skit, men just de här två dagarna har varit speciella, mer givande än de andra. Jag tror nämligen jag har kommit på en teori, en teori till en förklaring på vad som binder samman i princip alla mina andra teorier. Jag tror jag varit det på spåren på länge, det här med sociologin osv. men nu börjar jag verkligen brännas här. Min teori, logik.
Ja, du läste rätt. Logik. Jag har nämligen konstaterat, att vad som verkligen irriterar mig mest, med massbeteende, är när det övergår i ologiskt massbeteende. Vi kom in på det när vi diskuterade kvällstidningar. Givetvis måste detta ju förfinas och utvecklas.
Jag ska forska vidare i detta och om ni har tur så får ni en mycket mer sammanhängande och bättre avhandling nångång.

I am, what i am, what i am.

Dramaturgical theory suggests that a person's identity is not a stable and independent psychological entity; it is constantly remade as the person interacts with others.

In a dramaturgical model, social interaction is analyzed as if it were part of a theatrical performance. People are actors who must convey their personal characteristics and their intentions to others through performances. As on the stage, people in their everyday lives manage settings, clothing, words, and nonverbal actions to give a particular impression to others. This is called "impression management". Goffman makes an important distinction between "front stage" and "back stage" behavior. As the term implies, "front stage" actions are visible to the audience and are part of the performance. People engage in "back stage" behaviors when no audience is present. For example, a server in a restaurant is likely to perform one way in front of customers but might be much more casual in the kitchen. It is likely that he or she does things in the kitchen that might seem unseemly in front of customers.

Before an interaction with another, an individual typically prepares a role, or impression, that he or she wants to make on the other. These roles are subject to what is in theater termed "breaking character." Inopportune intrusions may occur, in which a backstage performance is interrupted by someone not meant to see it. In addition, there are examples of how the audience for any personal performance plays a part in determining the course it takes: how typically we ignore many performance flaws out of tact, such as if someone trips or spits as they speak.

So many possibilities for this to all end badly.

Jag gillar den. Jag tycker den beskriver hur jag känner mig, oftare och oftare nuförtiden.
Helst av allt skulle jag vilja få fram skuggan ännu mer, men jag måste ju erkänna att det hade känts lite konstigt att maila den till bildredigerarna på jobb.

Assholes still don't know shit about aesthetic.

Det kändes nästan skamligt att den 150e inlägget här skulle handla om min chef.
Hon förtjänar inte det.
Men, sagt är sagt och gjort är gjort.

På tal om något helt annat.
Jag känner mig sliten, mellan, ja, jag vet inte mellan vad egentligen.
Man kan påstå, att det är upptäckarlust. Fast jag lider i princip en total avsaknad av sånt i mitt sociala liv i övrigt, så jag vet inte om det hade varit direkt korrekt. Den, upptäckarlusten eller vad man ska kalla den, tar sig oftast form i konstiga bi-aktiviteter i mitt liv när den dyker upp. Irrelevant, hur som helst. Jag har faschinerats av finupplevelser på sistone, inte för att jag direkt tycker om dem eller uppmuntrar beteende relaterat till dem utan jag tror mest det handlar om att jag plötsligt fått tillgång till dem, något jag inte haft, i samma bemärkelse innan. Jag känner mig nästan kompulsivt tvingad att utforska allt vad detta innebär, vilket kan förklara min King prenumeration och mitt ihärdiga följande av de senaste både resturang och dryckesrescenionerna. Samtidigt som jag slits med detta, om man ska dra det till sin spets, självdestruktiva kapitalistiska upplevelsebegär, lever jag fortfarande i en värld med mina orginalvärderingar, vilket kan försätta mig i något konstiga situationer ibland.
Så, introduktion avklarad. Se avhandling nedan.
Poängen är när jag i lördags var på väg till filmstaden, tog allt detta jag ovan beskrivit en praktisk dimension. Händelseförloppet utspelade sig som följer, dvs. jag vandrar i lugn och stilsam takt målmedvetet mot filmstaden för att vara på plats i tid och fylla min kvot eller roll vid kvällens aktiviteter. Jag vandrar i mina egna tankar, reflekterar över något jag inte minns och passerar strax innan ankomst atmosfär, som ligger där på hörnan, jag kikar in som snabbast och störtdyker ner i en djup fundering kring varför jag av någon outgrundlig anledning inte besökt detta ställe sen jag kom tillbaka till Malmö, jag skäms över mig själv och nästan precis samtidigt som jag förklarar för mig själv att allt detta faktiskt bara handlar om tidsbrist och ifall jag hade haft tid så hade jag faktiskt begett mig dit omedelbart bums, har jag kommit fram till polishuset på davidhallstorg och noterar kravallbussarna som står uppradade på gatan. Lika snabbt som jag föll ner i mina tankar om atmosfär kraschlandar jag nu i en oförklarlig lust att i en dramatiskt spontankravall slå sönder en polisbuss. Jag vet iofs inte om det var så mycket lust som det var flashback, men tanken slog mig som snabbast i vilket fall. Jag vandrar vidare och funderar lite glatt på hur salemmanifestationen kommer utspela sig i år, och att jag borde leta upp den där filmen från salem 2003. Nångång under tiden jag står och väntar på att sällskapet ska anlända slår det mig hur absurd hela tankegången varit och att jag faktiskt borde anteckna hela det här nånstans för framtida reflektion.
Slutsats:
Nästan en vecka senare. Här är det.

Gah!

Det här är Susanne. Hon är min Chef.

Det här är grabbarna.

Min allra största dröm, är att de möttes i en mörk gränd nånstans och att allting bara gick väldigt fel, eller rätt, beroende på hur man ser på det.

Nu kan ju det här tyckas vara både omoget och bara, ja, rent ut sagt elakt, men det är de facto, en korrekt återspegling av en bild, vision, dröm tom. som konstant återuppspelas i mitt huvud varenda jävla gång jag är tvungen att ha något med henne att göra, vilket är ofta.
Avlid människa, för helvete.

It's a "you give we take" relationship.

Igår var det halvdag. (Trots att vissa har deadline). Det gjorde att vi tyckte att vi kunde kosta på oss en utekväll på en fredag. Något som vanligtvis går helt bort. Vi förkrökade hemma hos mig.
Närvarande:

1. Staffan

2. Andreas

3. Jonas

4. Mattias

5. Adam

Vi börjar alltid med att uppdatera oss om de senaste trenderna, samt att äta pizza.

Jonas var ytterst nöjd med upplägget.

Sen brukar vi fortsätta med att dricka "rätt" öl, och titta på någon film som vi gemensamt enats om.

Jonas var dock mer fokuserad på att experimentera med kamerans blixtfunktion än på själva filmen.

Andreas försökte få honom att bli mer engagerad i filmen, vilket ledde till en disskusion, som Staffan helst ville undvika.

Andreas är alltid jävligt taggad på förkrök.

Men han brukar försvinna ut i mörket först.

och på nått jävla sätt slutar han alltid med brallorna nere och huvudet i toaletten, innan vi ens gått ut.

Jonas är mer en sån där kille som lever på gränsen till mörket, men aldrig riktigt korsar gränsen.


Sen tog bilderna slut.