And now that disco has finally grown old.

Farsan bor nu mer eller mindre officiellt i Stockholm, det känns annorlunda, konstigt, men det är väl ganska talande för resten av mitt liv också, förvirrande.
Det är det enda sköna med lumpen, du behöver inte bry dom om ett skit förutom det dom säger till dig att bry dig om där.
Allt annat bara försvinner ut i perforin liksom.
Förmodligen därför jag hatar det också.

I Fredags, jag glömde berätta det, i fredags efter 4 dagar i fält, när man var sådär härligt sliten och typ inte orkade stå upp, överlycklig över att snart få åka hem osv, så hade vi en kompaniuppställning.
På den här kompaniuppställningen uppenbarade som vanligt vår kompanichef Mikael Wendt sig.
Mikael Wendt är en enorm man, med en pondus som är närmast jämförbar med en stridsvagnskolonn, när han talar, är man tyst, så simpelt är det, och i fredags, då talade Mikael Wendt om för oss, att efter att framgångsrikt klarat av denna fältvecka, var det nu dags för oss att ta vårt samlade pick och pack och påbörja en uppfriskande språngmarsch de 5 kilometrarna tillbaka till regementet.
Vi skulle alltså springa en halv mil tillbaka till regementet med vapen och stridsutrustning efter 4 dygn ute i skogen.
Under den här, minst sagt extremt jobbiga språngmarschen, blev vi påskjutna av ett antal kulsprutor, fick sicksacka mellan diverse explosioner och ett antal rökgranater kastade på oss, väl framme vid regementet fick vi svänga av på en skogsväg, och efter en bit på den kommer vi fram till någon form av vattenhål där vi blev informerade om att vi skulle hoppa i, så det gjorde vi, eftersom vi var drygt 200 pers och alla inte hade lika lätt att komma upp ur hålet fick man dessutom stå och mysa där nere ett tag. Till slut kom man upp ur hålet, fick springa upp för vad man i skåne kallar ett berg, och i stockholm en backe modell större, på toppen av den var du ungefär medvetslös, då uppenbarar sig vår kära Löjtnant Kihl och informerar oss om att om vi inte springer in på gevärsbron, då har vi för helvete skämt ut Kungen, Infantriet, Livgardet Armén och fantamej hela jävla världen och att vi var tolalt och komplett underkända som individer, så vi sprang in på gevärsbron.
Sen la jag mig ner, och så minns jag inte så mycket mer om vad som hände den närmsta timmen, jag lyckades komma till duschen iaf.

Mikael Wendt: