I väntan på vadå.

Sydsvenskan tar ibland in gästkrönikor, artiklar kanske tom. från framstående människor på diverse områden. Det är en av anledningarna till varför jag tycker om tidningen. Idag hade dom en, och den var bra.

"USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen. Det är förklaringen till USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter, skriver den brittiske historikern Tony Judt.

Nittonhundratalet är knappt förbi men redan glider dess gräl och prestationer, dess ideal och dess rädslor, ut i den obskyra minneslösheten. I väst har vi skyndat oss att i så stor utsträckning som möjligt lämna nittonhundratalets ekonomiska, intellektuella och institutionella bagage bakom oss, och uppmanat andra att göra detsamma. I skuggan av 1989 lämnade vi, med gränslöst självförtroende och otillräcklig reflektion, nittonhundratalet och klev sturskt in i dess efterföljare, inlindade i halvsanningar om västvärldens triumf, historiens slut, Amerikas hegemoni och globaliseringens och den fria marknadens oundvikliga segermarsch.

Vi har insisterat på att det förflutna inte har mycket att lära oss. Visserligen hyllar vi minnet av det förflutna överallt: heliga platser, inskriptioner, kulturminnesmärken, till och med historiska temaparker är offentliga påminnelser om ”det förflutna”. Nittonhundratalet är på det sättet på väg att bli ett moraliskt minnespalats: ett pedagogiskt historiskt skräckkabinett med avdelningar som ”München” eller ”Pearl Harbor”, ”Auschwitz” eller ”Gulag”, ”Armenien” eller ”Bosnien” eller ”Rwanda”, med elfte september som ett slags överflödig och blodig efterskrift för dem som glömt seklets lärdom, eller misslyckats med att lära sig den. Problemet med denna kortfattade representation av det förra seklet som en genuint fruktansvärd tidsperiod som vi nu, tack och lov, lämnat är inte beskrivningen – det var på många sätt en verkligt hemsk tid, med en brutalitet och ett lidande utan historisk motsvarighet. Problemet är budskapet: att allt det där finns bakom oss, att vi nu obekymrat kan gå vidare mot en annorlunda och bättre era.

Vad är det då vi tappat bort i vår brådska att lämna nittonhundratalet bakom oss? Åtminstone i USA har vi glömt vad krig är. Det finns en orsak till det. I stora delar av Europa, Asien och Afrika upplevdes nittonhundratalet som en serie krig. Och krig under det förra seklet betydde invasion, ockupation, förflyttning, nöd, förstörelse och massmord. Länder som förlorade krig förlorade oftast befolkning, territorier, tillgångar, säkerhet och oberoende. Men även de länder som formellt segrade hade liknande erfarenheter och mindes oftast kriget på ungefär samma sätt som förloraren. Som Italien efter första världskriget, Kina efter det andra och Frankrike efter båda: alla var ”vinnare” och alla var förkrossade. Sedan finns länderna som vann kriget men ”förlorade freden”, som slarvade bort de möjligheter som segern gett dem, som de allierade efter första världskriget och Israel efter 1967.

Amerikanerna, kanske som enda land i världen, upplevde nittonhundratalet i ett mycket positivare ljus. USA blev aldrig invaderat. USA blev aldrig ockuperat eller uppstyckat, förlorade aldrig stora delar av sin befolkning eller sitt territorium. Om än förnedrat i avlägsna koloniala krig (i Vietnam och nu i Irak) har USA trots allt aldrig drabbats av de fulla konsekvenserna av en förlust. Trots ambivalensen kring det pågående Irakkriget känner de flesta amerikaner fortfarande att de krig deras land fört till största delen varit ”goda krig”.

Med undantag av den generation av män som kämpade i andra världskriget har USA i modern tid inget minne av strid eller förlust som ens kan jämföras med andra länders arméer. Men det är civila offer som lämnar det mest bestående märket i det nationella medvetandet och här är kontrasten verkligen pikant. Bara under andra världskriget drabbades Storbritannien av 67 _000 civila dödsoffer. Frankrike förlorade 270 000 civila. Jugoslavien registrerade över en halv miljon döda civila, Tyskland 1,8 miljoner, Polen, 5,5 miljoner och Sovjetunionen uppskattningsvis 11,4 miljoner. Detta inkluderar ungefär 5,8 miljoner dödade judar. Längre bort räknade Kina till över 16 miljoner döda. De amerikanska civila dödsoffren i båda världskrigen (ej inräknat handelsflottan) var färre än 2_000.

Som en konsekvens av det är USA idag det enda demokratiska land där militären verkligen glorifieras och förhärligas, något som var vanligt i Europa före 1945 men väldigt ovanligt idag. Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.

Det självbelåtna neokonservativa påståendet att krig och konflikt är något som amerikaner förstår – till skillnad från de naiva européerna med sina pacifistiska fantasier – är för mig helt fel: det är européerna (tillsammans med asiater och afrikaner) som förstår krig alltför väl. De flesta amerikaner har varit tursamma nog att leva i lycklig omedvetenhet om dess verkliga innebörd.

Okunnigheten om nittonhundratalets historia bidrar inte bara till en olycklig entusiasm för väpnade konflikter. Det medför också en felidentifiering av fienden. Vi har goda skäl att vara upptagna av terrorism just nu. Men innan vi drar ut i ett hundraårigt krig för att utrota terroristerna från jordens yta, låt oss beakta det följande. Terrorister är inget nytt. Även om vi undantar mord eller mordförsök på presidenter och monarker och bara räknar män och kvinnor som på måfå dödar oskyldiga civila för att uppnå ett politiskt mål, så har terrorister varit med oss i långt över ett sekel.

Det har funnits anarkistiska terrorister, ryska terrorister, indiska terrorister, arabiska terrorister, baskiska terrorister, malajiska terrorister, tamilska terrorister och dussintals andra. Det har funnits, och finns fortfarande, kristna terrorister, judiska terrorister och muslimska terrorister. Det fanns jugoslaviska terrorister (”partisaner”) under andra världskriget, sionistiska terrorister som bombade arabiska marknader i Palestina före 1948, USA-finansierade irländska terrorister i Margaret Thatchers London, USA-beväpnade mujahedinterrorister i 80-talets Afghanistan och så vidare.

Ingen som har bott i Spanien, Italien, Tyskland, Turkiet, Japan, Storbritannien eller Frankrike, för att inte tala om mer permanent våldsamma länder, kan ha undgått den ständiga närvaron av terrorister – de använde gevär, bomber, kemikalier, bilar, tåg, flygplan och en massa annat – under hela nittonhundratalet och vidare. Det enda som har förändrats under senare år är att självmordsterrorism i september 2001 släpptes lös i USA. Men inte heller den var helt utan föregångare. Målen var nya och omfattningen utan jämförelse, men terrorism på amerikansk mark var långt ifrån ett okänt begrepp under nittonhundratalet.

Men hur är det med argumentet att terrorismen idag är annorlunda, en ”kulturernas kamp” fylld av religion och auktoritär politik: ”islamofascism”? Även detta är en tolkning som till största delen bygger på en missuppfattning av nittonhundratalets historia. Det finns en tredubbel förvirring här. Den första består i att man klumpar ihop de väldigt olika nationella fascismerna i mellankrigstidens Europa med förbittringen, kraven och strategierna i de (precis lika heterogena) muslimska rörelserna och upproren i vår tid – samt associerar den moraliska trovärdigheten hos det antifascistiska motståndet från förr med våra egna mer dubiöst motiverade militära äventyr.

En andra förvirring består i att man jämför en handfull religiöst motiverade statslösa mördare med hotet som under nittonhundratalet kom från förmögna, moderna stater styrda av totalitära politiska partier engagerade i utländsk aggression och massutrotning. Nazismen var ett hot mot vår själva existens och Sovjetunionen ockuperade halva Europa. Men al-Qaida? Jämförelsen förolämpar vår intelligens – för att inte tala om minnet av dem som slogs mot diktatorerna. Inte ens de som uttalar dessa jämförelser tycks tro på dem. Om Usama bin Ladin verkligen var fullt jämförbar med Hitler eller Stalin, skulle vi verkligen ha svarat på den 11 september genom att invadera... Bagdad?

Det mest allvarliga misstaget består dock i att vi förväxlar formen med innehållet: att vi definierar alla olika terrorister och terrorismer i vår tid, med alla deras kontrasterande och ibland motstridiga mål, enbart efter deras handlingar. Det vore som att klumpa ihop de italienska röda brigaderna, tyska Baader-Meinhof, IRA, ETA, schweiziska Juraseparatister och korsikanska nationalister, avfärda skillnaderna som ovidkommande, kalla detta amalgam av ideologiska bombkastare och politiska mördare för ”europeisk extremism” (eller kanske ”kristen fascism”?)... Och förklara kompromisslöst krig mot det.

Denna abstraktion av fiender och hot – den lätthet med vilken vi har intalat oss själva att vi är i krig med ”islamofascister”, ”extremister” från en främmande kultur i något slags avlägset ”Islamistan”, som hatar oss för dem vi är och försöker förstöra ”vårt sätt att leva” – är ett säkert bevis på att vi glömt den viktigaste lärdomen av nittonhundratalets historia: hur lätt krig, rädsla och dogmer kan få oss att demonisera andra, förneka dem vanlig mänsklighet eller vanligt juridiskt skydd, och göra onämnbara saker med dem.

Hur ska vi annars förklara vår nuvarande eftergift mot användandet av tortyr? För en eftergift är det verkligen. Nittonhundratalet började med Haagkonventionerna om krigets regler. Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.

Tortyr fungerar verkligen. Nittonhundratalets historia visar att de flesta är beredda att säga precis vad som helst under extrem tortyr (inklusive, ibland, sanningen). Men till vilket pris? Tack vare information inhämtad under tortyr vann fransmännen slaget om Alger 1957. Fyra år senare var kriget över, Algeriet var självständigt, ”terroristerna” hade vunnit. Men Frankrike bär fortfarande på minnet av de brott som begicks i landets namn.

Vi befinner oss i en nedåtgående spiral. De distinktioner vi gör i vårt krig mot terrorismen – mellan lagen och ”särskilda” omständigheter, mellan medborgare (som har rättigheter och lagligt skydd) och icke medborgare som kan behandlas hur som helst, mellan ”oss” och ”dem” – är inget nytt. Under nittonhundratalet åberopades de allihop. Det är samma distinktioner som auktoriserade de värsta övergreppen i det förflutna: koncentrationsläger, deportationer, tortyr och mord – precis de brott som förmått oss att mumla ”aldrig igen”. Så vad är det egentligen vi tror oss ha lärt av det förflutna? Till vilken nytta är vår självrättfärdiga kult kring minnet och minnesmärken om USA kan bygga sina egna koncentrationsläger och tortera människor där?

Istället för att fly nittonhundratalet tror jag att vi måste gå tillbaks och studera det närmre. Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.

Kanske kunde vi också ställa en fråga till dem som vill bli våra ledare: Vad gjorde ni för att förhindra kriget?

TONY JUDT


Översättning: Patrik Svensson

^{Texten är en förkortad version av en artikel som tidigare publicerats i New York Review of Books © 2008, Tony Judt}


Tony Judt är historiker och författare, specialiserad på Europas historia. Professor vid New York University där han leder arbetet vid Erich Maria Remarque-institutet. Född och uppvuxen i London av judiska föräldrar. Bodde under några år som ung i Israel och deltog som frivillig i sexdagarskriget, men har sedan dess utvecklats till en röststark kritiker av Israels politik. Tony Judt medverkar regelbundet i New York Review of Books och har bland annat skrivit den epokgörande boken ”Postwar: A History of Europe Since 1945”."