Som de flesta tragiskt nog är medvetna om har jag tagit bort mitt allt så uppskattade facebookkonto. Notera att jag använder ordet tragiskt, det är strategiskt, för tragiskt kanske är det absolut mest talande ordet för den reaktion som mötte mig efter att jag begått denna handling, som i många av mina vänners liv närmast verkar jämförbart med kollektivt rituelt självmord.
Jag har dock haft lite svårt att motivera beslutet till borttagningen av kontot så jag tog hjälp av min vän Rakel Chukri på sydsvenskans kulturredaktion.
Jag har markerat mina favoritstycken eftersom jag är akut medveten om att vi alla lever i ett hysteriskt bloggtempo och att ytterst få verkligen kommer läsa hela texten som nedan följer:
Vännerna följer varje steg du tar
Mer och mer av vår identitet är kopplad till den digitala världen. Det är inte längre nödvändigt att träffas rent fysiskt när chat- och communitysidor står öppna. Ett av de snabbast växande forumen är Facebook som framför allt lockar medelklassen och är ett mer vuxet alternativ till Myspace.
Porr. Det är vad vi ägnar oss åt mest att söka upp på internet. Inte att läsa böcker från medeltiden på Project Gutenberg eller att uppdatera oss om läget i Darfur. Viagrareklamen som irriterar oss så mycket i mejllådan är symtomatisk för nätet.
Men nu verkar porrens hegemoni vara hotad av chat- och communitysidor som MSN, Myspace, Livejournal, Orkut och Facebook. Det är en tydlig indikator på att vår identitet blir allt mer kopplad till den virtuella världen.
Internetgurun Sherry Turkle rapporterade nyligen från en konferens i Japan där hon upptäckte att många i publiken inte lyssnade på föredragen. I stället svarade de på mejl, förberedde sina egna presentationer eller surfade. Folk ville helt enkelt vara ensamma med sina personliga nätverk. ”Det är bra att träffas i det fysiska rummet, men det är viktigare att hålla kontakt med människorna som definierar ens virtuella identitet, den identitet som räknas”, konstaterade hon. Den fysiska närvaron är inte längre lika nödvändig. Vi kan sitta hemma och lägga till och dra ifrån i våra digitala nätverk. Ansa dem som vore de en trädgård. I Facebook, ett av de snabbast växande forumen, kan vi finjustera vilka signaler vi skickar ut: ansluta oss till ett seriöst alumnisällskap från universitetet, lägga till plojfunktioner som vibrerande hamstrar eller stödja präktiga miljö- och Barack Obamagrupper.
Facebook är ett digitalt torg där man bjuder in vänner till sitt privata kompiskartotek. Bland de trettio miljoner användarna är sannolikheten stor att man hittar bekanta från dagis, resor eller helgens fest. Sedan kan man följa deras status: var de är, vad de gör och vad de tycker.
Jyri Engeström, grundaren till Jaiku – ett annat socialt forum, kallar fenomenet för ”social peripheral vision” – att vi navigerar i det sociala rummet genom att hela tiden ta ställning till hur personer i vår omgivning rör sig i tid och rum. Enkelt kan det uttryckas som ”Follow your friends”, vilket också är uppmaningen på Jaikus hemsida.
Facebook, vars popularitet har exploderat i Sverige de senaste månaderna, har seglat upp som ett mer vuxet alternativ till Myspace med sin svala, symmetriska design. En exklusiv stämpel hänger kvar sedan sajten enbart var öppen för Ivy League-studenter i USA. Till skillnad från stökigare, men större, Myspace där politiker och musikartister samsas med porrstjärnor och fjortisar. Facebook går i sobert vitt och blått. Myspace är en orgie i skrikiga färger.
Estetiken speglar samhällets skiktning, skrev Berkeleyforskaren Danah Boyd tidigare i somras. Valet av forum blir en manifestation, man väljer sitt sällskap på samma sätt som man gör i det verkliga livet. Hon gick också ett steg längre och antydde att valet mellan de två forumen styrdes av klasskillnader. Slutsatsen kritiserades av många, vilket också säger något om svårigheten att diskutera klass i USA.
Hennes iakttagelser stämmer dock bra med erfarenheterna från min bekantskapskrets. Efter några taffliga försök att starta Myspacesidor pustade många ut när de upptäckte Facebook, en oas som luktade trygg medelklass. Men communityn på internet är organiska och kategoriseringar blir snabbt obsoleta. Till och med AFA, Antifascistisk Aktion, har nu ett konto på Facebook.
Fördelarna med forum som Facebook är uppenbara. En stor bekantskapskrets är bekräftande och man kan enkelt dammsuga forumet på vänner över hela världen, vilket är lättare än att leta upp gamla telefonböcker och gulnade visitkort. Det är också ett behändigt sätt att hålla reda på alla bekanta i den sociala utkanten.
Till skillnad från Myspace och bloggar är Facebook också en sluten community. Var och en väljer själv vilka som ska ingå i ens nätverk och därmed få tillgång till bilder och diskussionsforum. Här skapas en känsla av ett slutet rum. Utan den hade användarna förmodligen aldrig lagt ut lika mycket privat information.
Men det är en illusorisk avskildhet. Vi registrerar oss för att få kontakt med våra vänner och kunna umgås i ett digitalt vardagsrum. Samtidigt lämnar vi frivilligt ifrån oss en mängd uppgifter om vår sexualitet, musiksmak och politiska ideal som kan användas i kommersiella syften av tredje part. Teknikoptimismen överskuggar integritetsaspekterna. Vi lämnar frivilligt efter oss allt fler digitala fotspår. Sam Leith, litteraturredaktör för Daily Telegraph, skvallrade i en krönika om hur hur redaktören för The Spectator uppdaterar sina favoritfilmer på Facebook under kontorstid.
I principen ”Follow your friends” ingår att våra vänner ständigt kan vara uppdaterade på vad vi gör.
Det första som syns när man loggar in på Facebook är också rutan ”News Feed”. Där registreras alla uppdateringar som gjorts i ens nätverk: nya bilder som laddats upp, om någon blivit tillsammans med någon, om man skrivit upp sig i en politisk grupp och till och med vilka meddelanden som folk skickat till varandra. Social bevakning inom ett vänskapsnätverk har aldrig varit lättare. Eller mer populärt.
Facebooks växande popularitet är i paritet med den Google hade i början. Den viktigaste faktorn är förmodligen att man erbjuds kikhål in i otaliga bekantas liv. Men med en spretig definition av ”vänner” pendlar man mellan att känna sig inbjuden och att uppleva sig som en smygfluktare. Hur hanterar man den känslan av voyeurism? Om jag hade besökt en bekant hade jag förmodligen fått se den personens semesterkort. Men är det samma sak att titta på det ensam? Är vänskap samma sak som att ens dörr ständigt står på glänt?
Sociala medier som Facebook befinner sig fortfarande i sin linda. Det krävs mer raffinerade system för att möta behovet av att både posera med sitt nätverk och inte känna sig ständigt bevakad.
Liksom med bloggar är det en typ av sällskapsspel, ett sätt att piffa upp vardagen. Och kanske blir det roligare att tvätta om man meddelar det på sin sajt. Men det är också ett sätt att vara social i sin ensamhet.
Sherry Turkle hävdar att människor blir ”tillfredställda av en viss publik exponering; det är mer bekräftelse än kränkning”. Men om tio år, menar hon, behöver vi anstränga oss för att förmedla vikten av personlig integritet. Annars kommer vi att få en generation som inte bryr sig om att myndigheter kollar vilka webbsidor de besöker eller vem de ringer.
RAKEL CHUKRI
medarbetare på kulturredaktionen
Men ta ett steg tillbaka, alla mina digitala vänner, och andas ut, jag har ju fortfarande:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar