Det har noterats att jag har stora humörsvängningar för tillfället.
Tidvis blir jag nästan deprimerad, nedstämd, över irrelevanta indicier, att tour de france snart är slut, att gymmet inte har öppet klockan 4 när jag vill gå och träna, att samma postsnubbe sitter på samma plats i samma kläder på samma tåg varje morgon, att jag befinner mig i en dyster dystopi som desperat försöker dominera mig, att alla omkring mig är helt fel ute med allt. Jag känner mig utmattad på gränsen till ett totalt sammanbrott. Jag vill inte göra annat än att sitta i mitt rum som jag avskyr. Jag känner mig intryckt i ett hörn och allting omkring mig försvinner sakta ut i en svart massa som omfamnar mig.
Att jag håller på att tappa greppet om allt.
Andra gånger känns det som om allting går min väg, jag känner mig upplyft, frisk och glad, att tour de france är vackert och spännande, att gymmet är mysigt och effektivt, att postsnubben är en trevlig filur med traditioner, att jag befinner mig i en framgångssaga som precis tagit fart, att jag har många trevliga och trygga kamrater. Jag känner mig social, vill umgås, vara snäll och trevlig. Jag känner mig fri, som om världen ligger för mina fötter och att mitt liv precis har börjat, som om jag befunnit mig i en dimma de senaste åren och att jag precis nu kommer ut.
Att allting går som på räls.
Och jag tror jag vet exakt vad allt det här beror på.
Men det tar vi nån annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar