Ah du, Hur Fan Ser du Ut?

Jag är egentligen alldeles för lat för att ha en blogg. Så fort jag får något annat för mig, något annat utlopp för min excessiva men ändå ytterst simpla kreativitet, vilken faktiskt står för underhållningen här på bloggen, så faller den i glömska. Inget illa om det. Om man bortser från der relativt patetiska faktum att jag istället för att måla eller skriva böcker, spelar tågspel och postar blogg. Bloggen har väl faktiskt en eller två läsare trots allt, utöver mitt självälskande jag.
Jag startade bloggen faktiskt som ett sociopsykologiskt experiment och detta är faktiskt en sann historia. Jag bestämde mig för att inte berätta för någon om bloggens exsistens och sen se hur många som fick reda på det. Jag röjde förvisso mig själv en eller två gånger på misstag och sen spred det sig, till slut gav jag upp hela projektet och nu är väl min bästa förhoppning att alla glömmer bort den så jag kan sitta och läsa om mig själv igen. Nackdelen med läsare är ju faktiskt att man blir begränsad i sitt skrivande. Den eviga konflikten.
På tal om eviga konflikter, de existensiella frågorna har börjat gäcka mig på riktigt i mina mörkare stunder. Jag, som många andra, går väl igenom en viss påtvingad livskris förtillfället. Vilket stundvis faktiskt får mig att fundera på om mina uppoffringar och inte bara det utan även handlingar i allmänhet har någon betydelse överhuvudtaget. Om vi alla ändå ska dö och vittra bort kan jag lika väl släppa min illa upperätthållna fasad av välanpassad välmående framgång och ambition och falla långt ner i avgrunden där handlingar inte längre har konsekvenser.
Allt vi gör, kommer göra och har gjort spelar ändå ingen roll, vi kommer alla dö förr eller senare.
Det går inte att argumentera emot det faktumet. Varför inte bara acceptera den ultimata nihilismen?
Bra fråga.
Men vad som gör mig riktigt bitter är att jag bara fick ut 6300:- i lön denna månaden. För 67,50 timmars arbete och även för en socialistisk själ som jag så är det nästan outhärdligt att betala nästan en tredjedel i skatt. Förvisso är det ju kapitalisternas fel att jag inte får mer betalt från början, så det jämnar väl ut sig, det praktiska och politiska.
Som tur är fyller jag år snart, förhoppningsvis får jag lite välbehövligt tillskott i kassan från avlägsna släktingar.
För att ytterligare dra ner nivån på inlägget till det ytterst triviala kan jag nämna att jag numera är stolt ägare av en komplett roskilderesa! (Exklusive, mat, tält, sprit. Det införskaffar vi nästa månad.) Jajamensan, spikat är det. Nu kommer jag inte undan björk och beastie boys, i can't wait.. Jag har lite arvikaresor osv kvar att fixa, men sommaren börjar ta sig iaf, min fattigdom till trots.
Vad har jag mer pysslat med då?
Jo, i lördags var jag ute med andreas och edvard. Vi badade bubbelpool, alla tre, tillsammans.
Vi hade tänkt bjuda in kvinnligt sällskap, men poolen var inte stor nog för 2 vuxna män och en halvvuxen + öl, så det vart bara vi, efter det åkte vi på sing-a-long fest i Solna. Typiskt solnatattare att pyssla med sånt. Edvard lyckades åtminstone komma över sitt brustna hjärta genom att sjunga "I wanna dance with sombody" läskigt väl. Andreas sitt genom att ragga upp den yngsta bruden närvarande på festen och jag då? Utan brustet hjärta men med en hel del bitterhet skällde jag ut 16åriga moderater på balkongen för deras skeva världsåskådning.
Sen gick vi alla tre ut och försökte starta bråk med två småungar på 8e våningen i huset mitt emot. Trevligt värre.

Ja, jag har bättre bilder på vår badstund, men det var för mycket, tom. för den här bloggen.

Edvard. Han är fallskärmsjägare, imagine that.