Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv.

Franskan var över, jag och Camilla stod vid vägs ände, pengarna var slut, fotbollen gick dåligt, min tatuerare ville inte ta emot mig förrens i jul och våren var här med en bitter påminnelse om att jag inom kort slösat bort ytterligare ett år av mitt liv med att smida grandiosa planer som jag allt för sällan förverkligar.
Av min tid återstod allt för mycket, och alla mina tidigare engagemang verkade som bortblåsta av vårvindarna.
Allting kändes mest tröstlöst, hopplöst, Dubai kändes alldeles för långt bort och mina Kent-skivor låg alldeles för nära.
I brist på passande politiska paroller att agera ut under fick jag för mig att mitt arbete var understimulerande, löneslaveri låg långt under mig, jag kräver tydligen utveckling, ansvar till och med!.

Några dagar senare hade jag 600 glas och en oanständig summa skattepengar att hälla ut vin för.

Min pall med glas

En del av mina vita, jag fick ett par till sen.

Mitt häng

Blev det bättre då?
Självklart inte, nu tycker jag bara att jag har alldeles för mycket jobb att göra, på alldeles för få arbetstimmar, dom kan väl ändå inte förvänta sig att jag ska sitta och rodda med det här självpåtagna mastodontprojektet på min fritid?!
Jag är trots allt inget annat än en simpel löneslav, har jag någonsin påstått något annat?

men... hoppet om helgen levde fortfarande, en massa kärringdricka senare kanske man ser tunneln i slutet på ljuset.?.

Mitt kylskåp, pinsamt tomt inför inväntade bravader.