Bärok

Tanken var väl aldrig att den här bloggen skulle skildra en känsla. Den tenderar dock allt mer till att bli ett uttryck för den känsla som ständigt hänger över min vardag, en känsla som jag försökt skildra flera gånger men aldrig lyckas med och förmodligen aldrig kommer lyckas med att porträttera. Den är, i allt väsentligt odefinierbar och oförståelig för den som inte tidigare mött den.

Det är känslan man får när man kommer hem dag efter dag och bara möts av kravbrev. Vissa dagar tom. fint uppradade i fil, antingen av slumpen eller av någon överambitiös postanställd. Det är samma känsla jag kan få de där riktigt sena kvällarna på ett av mina två parallella jobb. När kroppen värker, trots att man är ung och stark. När man funderar över hur det kan vara meningen att någon ska klara av att jobba som vi gör år efter år, och du vet att det finns läxor från heltidsstudierna (ett lånefinansierat privilegium) att göra när du kommer hem. Inte konstigt att barerna jag bemannar är fyllda med människor som dränker den ena sorgen efter den andra.

Det är en känsla som det är svårt att sätta ord på, den kan ta sitt uttryck på flera sätt. Det är inte ilska, det lär man sig snabbt att det leder ingenstans förutom längre ner. Det är som en cocktail, den enda av den sorten du lär få smaka på, av apati och hat (klasshat för de få av oss som fått möjlighet att bilda oss om dess natur). Det är som att ha en olyftbar börda över axlarna hela tiden, något som sakta trycker dig närmare och närmare botten, bokstavligen talat. Du kan känna den, du kan se den, du kan hata den, men du kan inte göra något annat än att leva med den. Den apatin, fattigdomens apati, den önskar jag ingen.