Ibland, bara ibland, så bidrar SvD med något vettigt till samhällsdebatten, saxat från brännpunkt:
"En fungerande demokrati förutsätter att medborgarna kan se bortom blodsband och bymentalitet och ta ett gemensamt ansvar för sitt samhälle. Demokratin fordrar också att medborgarna kan se varandra som individer med rättigheter och skyldigheter, inte bara som bihang till ett eller annat etniskt eller religiöst kollektiv.
När Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson utmålar muslimerna i Sverige som ”vårt största utländska hot” så förvandlar han dem från individer till religiös grupp och från att vara medborgare till att vara en främmande fara. Han frånkänner muslimer som grupp demokratiskt sinnelag och kan därmed få muslimska födelsetal att framstå som ett demografiskt hot mot den svenska friheten.
I Åkessons resonemang finns inget utrymme för tanken att personer med muslimsk bakgrund kan ha en ljum eller rentav avvisande inställning till religionen islam. Där finns heller inget utrymme för möjligheten att personer med bakgrund i muslimska länder, just på grund av sina erfarenheter av islamistiskt förtryck, kan ha en starkare känsla för demokrati och åsiktsfrihet än många som tillbringat hela sitt liv i Sverige, där demokratin tas för given.
När ett hundratal islamister, i sällskap med nynazister, i september skanderade ”Död åt Israel” i Stockholm så blev de utbuade av dryga tusentalet mot- demonstranter där exiliranier intog en framträdande plats.
De som försvarade demokratins värden där och då mot islamistisk intolerans var alltså människor vars bakgrund, enligt Åkesson, reducerar dem till samma ”utländska hot” som de antidemokrater mot vilka de protesterade.
Sverigedemokraternas syn på individ och tillhörighet är påfallande lik islamisternas. För de militanta islamisterna finns inget utrymme för möjligheten att både vara muslim och anhängare av ett sekulärt samhälle. Liksom SD håller sig islamisterna med en hotbild. De känner sig ständigt kränkta och utmanade av det sekulära samhällets friheter. Liksom SD ser de detta samhälle som svagt och dekadent och i behov av moralisk uppryckning.
Det är också slående hur Sverigedemokrater och islamister hämtar näring ur varandras existens. SD generaliserar om alla muslimer utifrån hatpredikanterna i källarmoskéerna, medan islamisterna generaliserar om det sekulära samhällets hat och exkludering av muslimer utifrån sverigedemokraternas retorik.
Medan Sverigedemokraterna gör anspråk på att tala för alla svenskar, så vill islamisterna föra alla muslimers talan. Där den ene ser hotet från moskén, så ser den andre hotet från den sekulära lössläpptheten. Båda uppviglar till ett mentalt undantagstillstånd, där man hela tiden måste vara på sin vakt och beredd till kamp.
Problemet för den demokratiska medborgargemenskapen infinner sig när extremgrupperingar lyckas ta över mittfältet.
Detta sker när tillräckligt många sekulära svenskar blir så rädda för islamisterna att de väljer hemvist hos SD, eller när tillräckligt många moderata muslimer skräms av utfallen mot dem som grupp att de ser islamisterna som sina enda vänner.
På detta sätt kan extrema grupperingar finna ett taktiskt stöd hos varandra, medan de tillsammans och mellan sig mal ner den liberala demokratin – en demokrati som de båda föraktar. Detta scenario utspelades i mellankrigstidens Tyskland, där nazister och kommunister under återkommande våldsamma konfrontationer undergrävde demokratins legitimitet.
Extremisterna medverkar också ömsesidigt till att marginalisera varandras kritiker. Genom att sätta dagordningen för integrationsdebatten krymper de utrymmet för dem som samtidigt vill kritisera både främlingsfientlighet och islamism. ”Antingen är du med oss eller med dem”.
Det innebär att den som vill kritisera islamister för deras bristande respekt för yttrandefrihet, religionsfrihet och kvinnors rättigheter tvingas förklara på vilket sätt han inte är en islamofob och anhängare av Åkessons program.
På samma sätt tvingas den som är för en liberal politik med avseende på arbetskraftsinvandring att rättfärdiga sig inför dem som beskyller henne för att ”sälja ut nationen”.
All identitetspolitik är för- dummande. När människor reduceras till bärare av kollektiva identiteter upphör vi snart helt och hållet att se individer. Vi förlorar förmågan att urskilja nyanser och komplexitet i människors värderingar. Det blir ett grovt tillyxat ”vi” mot ett lika grovhugget ”de”. Där förlorar vi också den ömsesidiga tillit som demokratin förut- sätter.
PER BAUHN
professor i praktisk filosofi, högskolan i Kalmar"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar