You're monochrome delirious

Det är löjligt egentligen. Tid är det jag har mest av. Jag kommer förmodligen aldrig få mer av något än den tid som har och kommer tilldelas mig. Ändå räcker den aldrig till. Tiden.

Jag är engagerad i för mycket och många, samtidigt, tiden springer ifrån mig. Jag stressar inte, jag börjar tro att jag är oförmögen till att stressa upp mig, det tar inte på mig, istället är jag bara otroligt trött, hela tiden, och mitt samvete äter upp mig för allt och alla som jag tycker blir stående, väntande. Mina händer är överklottrade och förvirringen bara tilltar.
350 inlägg senare kan vi konstera att när jag inte gör någonting hänger allting över mig, och när allting ska hänga över mig känner jag ingenting.

och förresten, vokaler, konsonanter. Jag vet inte vad som är vad, det kom fram i dagarna.
Nu måste jag lära mig det också.