Will I be defined by things I could have been.

Något försenade. Tredje året på Arvika.

Let's make our escape.

Jag har haft lite att göra under veckan.
Ett exempel.
Jag bestämde mig för att komma försent imorse. Tiden som blev över ägnade jag åt att titta igenom mitt kylskåp.
Jag fann:
2 paket oöppnad mjölk som gått ut.
1 paket korv som var på sin sista bäst-före dag och var tvungen att nödräddas genom att bli kastad i frysen.
1 ost som såg, allmänt osanitär ut.
1 paket juice som gått ut.
Utöver detta hittade jag även lite bröd som vi kunde kassera.
Ovanstående var i princip alla färskvaror jag har hemma.
Som ni förstår genom detta har jag varit ganska upptagen, därför är bilderna från göteborg också lite försenade, men, ni vet vad dem säger, bättre sent än aldrig.

Jag åkte tåg. Alldeles för tidigt, en lördagmorgon.
Men jag hann förvisso jobba ganska mycket på tåget, så det var inte så farlig.

I Göteborg är allting lite, annorlunda...

.....

Jag var dock imponerad av deras centralstation.
Förhoppningsvis blir nya malmö central minst lika bra.

Det var roligt att träffa Jonas i hans naturliga miljö.
Även Jonas verkade tycka att det var underhållande.

Jag bodde här. Men det var inte det bästa.
Jag slapp betala kalaset, det var det bästa.

Mitt rum/kontor. Eller ja, den större delen av det iaf.

Vi åt på smaskens pizzeria, som har haft samma ägare sen 1997.
Det var minst sagt smaskens.

Jonas bodde i studentghettot.

I det här huset.

I den här korridoren.

Bakom den här dörren, i rummet ni inte får se.

Vi åkte mycket spårvagn, och tittade på sevärdheter.

Vi försökte smälta in bland lokalbefolkningen.

Malmö mötte IFK, i Malmö.

Det var det. Hoppas det gav er något och om inte.... Zinde.

LegoTheory

Abe lectured us about his Theory of Lego. It felt like school.
“Have you ever noticed that Lego plays a far more important role in the lives of computer people than in the general population? To a one, computer technicians spent huge portions of their youth heavily steeped in Lego and its highly focused, solitude-promoting culture. Lego was their common denominator toy”
Nobody was disagreeing.
“Now, I think it is safe to say that Lego is a potent three-dimensional modeling tool and a language in itself. And prolonged exposure to any language, either visual or verbal, undoubtedly alters the way a child perceives its universe. Examine the toy briefly . . .”
We were riveted.
“First, Lego is ontologically not unlike computers. This is to say that a computer by Itself is, well . . . nothing. Computers only become something when given a specific application. Ditto Lego. To use an Excel spreadsheet or to build a racing car-this is why we have computers and Lego. A PC or a Lego brick by itself is inert and pointless: a doorstop; litter. Made of acrylonitrile butadiene stryrene (ABS) plastic, Lego’s discrete modular bricks are indestructible and fully unintended to be nothing except themselves. “
We pass the snacks. “Soylent Melts”: Jack cheese and jalapenos microwaved onto Triscuits.
“Second, Lego is ‘binary’ –a yes/no structure; that is to say, the little nubblies atop any given Lego block are either connected to another unit of Lego or they are not. Analog relationships do not exist.”
“Monogamous?” asks Susan.
“Possibly. An interesting analogy. Third, Lego anticipates a future of pixilated ideas. It is digital. The charm and fun of Lego derives from reducing the organic to the modular: a zebra built of little cubes; Cape Cod houses digitized through the Hard Copy TV lens that pixelates the victim’s face into little squares of color.”

I've got a dark alley and...

Jag vet inte vad det är som gör mig så bitter, argsint, besk, skap, oförsonlig, svår, hård, förgrämd, sardonisk, pessimistisk, människohatande, misantropisk, harmfull (Jag har skaffat en synonymordbok).
Jag känner iallafall nånting igen, jag vet inte, det kanske var bättre att vara likgiltig.
Jag har slutat ta hänsyn till hur det påverkar de omkring mig. Det finns allt för få kvar.
Jag förstår inte vad det är som driver mig, jag finner mig allt oftare i onda tankebanor, mönster.
Jag vaknar, jag somnar, med samma känsla. Jag är inte deprimerad, jag tror inte ens jag är nedstämd, jag är bara så fruktansvärt, arg.
Jag vet inte på vad. Jag kan inte kontrollera det.
Jag kommer på mig själv, oförmögen att komma ur det.
Jag känner mig närmast trängd. Trängd av mig själv och som bergman skulle sagt det, alla mina inre demoner..
Jag tror jag måste få något utlopp. Kanske borde jag syssla med något kreativt.
och allt handlar om mig.

And the world we know disappear.

Jag bytte utseende på bloggen.
Den föregående kändes alldeles för, positiv.
Jag antar att syftet är att bloggen ska återspegla mig.
Mig som karaktär, person, individ och alla andra synonymer du kan komma på.
Den gjorde inte det.
Den gör det inte nu heller, färgerna är mer rätt.
Egentligen borde jag sätta mig ner och knåpa ihop något eget.
Något som förmedlar något om mig.
Men jag vet inte vad jag vill säga, uttrycka, visa upp.
Det är lite så jag känner i allmänhet här.
Jag har fastnat.
Jag vet inte var jag ska dra gränsen.
Jag tror inte jag vet vilka som läser längre.
Det är ju det här med personlig intigritet igen.
Vad kan jag utelämna av mig själv, vilken bild av mig vill jag presentera för er.
Hur vill vi bli uppfattade, vad är mitt syfte med den här exponeringen.
I samband med bristande litterär inspiration blir det hela väldigt uttömande.
Det dränerar innehållet här.
Allt som kvarstår är bilder och ljummen öl-mingel.
Bilder på ljummen öl och mingel.

Känns som om jag borde vara på väg till jobbet nu.
Men vet du vad?
Jag skiter i.

Fredagar är så jävla värst på jobbet.
Fan vad jag hatar dem.

Actionplan for the day:
Förmiddag, sätta mig i ett mötesrum, se upptagen ut, ringa alla mina vänner och spela desktop tower defense.
Lunch, ta en lång lunch där jag sitter och snackar skit med staffan och sen gå och träna.
Eftermiddag, göra det jag absolut måste, sen går jag hem tidigt, om inte idiotpernilla från trelleborg har några synpunkter på det, som förra fredagen när jag höll på att få ett nervsammanbrott på henne.

.....

Jag tror jag borde gå och stryka min skjorta nu.
Hej.

"Face it: You're always just a breath away from a job in telemarketing. Everybody I know at the company has an estimated time of departure and they're all within five years. It must have been so weird--living the way my Dad did--thinking your company was going to take care of you forever."

I'll meet you once, greet you twice.

Så... Min dag började med tre alternativ, nämligen hur jag ska spendera min lördag.

1) Åk till köpenhamn och delta i ett demonstrationståg. (Jag kan ta med mig jobbkameran och låtsas vara press för att slippa bli inblandad men ändå vara med)
2) Åk till göteborg, träffa jonas och uttnyttja den där jävla hotellnatten jag bokat om 14 gånger redan.
3) Stanna i Malmö, umgås och gå på fotboll.

Vad jag vägrar förstå är varför allting måste hända på samma dag.

Hur som helst så tror jag att jag bestämt mig för att åka till göteborg, med största sannolikhet själv och bara ta det lungt, åka spårvagn, se hur jonas bor, ta en öl och hälsa på goa och glada människor. Jag undersöker dessutom ifall hotellet har en pool, isf är det kung.

Jag tror även jag hittat en lägenhet som jag möjligtvis är intresserad av, på ehrensvärdsgatan, lagom nära både jobb och stan. Jag ska försöka boka in en visning under kvällen/morgondagen.

Jobbet är som vanligt, lite tråkigare för tillfället kanske, och min chef, liksom alla andra överordnande är dum i huvudet. Vi ska ha utbildning 07.00, följt av nån superidé från någon ambitiös människa om en superquiz för att avgöra vilket lag som får åka till polen på spa-resa och det hela ska avrundas med en för-after work på jobb följt av mosaik.
Jag tror inte jag kan skippa superquizen då jag faktiskt ingår i ett av lagen, men jag ska försöka slippa after-worken.

Helgen spenderade jag på skånemässan. Jag tog lite bilder, dem kanske ni får se nångång.

Annars är det mest min dubairesa som ligger i görningen. Vi får se ifall jag lyckas sy ihop det.

If i had it all again.

Vi är ett fåtal kvarlämnade.

Således är det få förunnat hur trevligt vi har.

Kanske är det bäst att förbli fåordig.

I wonder if you know.

Jag har inget att berätta.
Things happen, people die.
Inget påverkar mig längre.
Kanske tar jag fler foton snart..
Det är iaf fredag imorgon, det borde vara värt något.

We might of started singing just a little soon.

Det här är min arbetsplats.

Allt man behöver för att få den att funka är:

En svart och en vit sladd.

Här jobbar vi, jag.

Här jobbar dem andra.

Här hämtar vi vår mat, när vi inte vill lämna huset.

Här kan vi ha disko, eller konferanser, betydligt fler av de senare.

Här är vår nyproduktionsavdelning och våra mötesrum.

Det här är ett av dem.
Här kan vi äta vår mat.
Vår reception, med tidningar och godis.

och modern design.

Den bemmannas ibland, inte oftast, av Kristoffer.

Hur fan hamnade jag här?
Hur fan kommer jag härifrån.

Just of the key of reason.

Jag ska tatuera mig igen snart.
I min tatuering kommer texten, don't trust them, stå med.
och jag kan inte beskriva, på något bättre sätt, hur jag känner just nu.

Jag har alldeles för många skeva svängar i mitt huvud för att någonsin bli per defination, normal.

With just a dash of lemon.

Alla bör ju känna till att jag är en stor hugo boss beundrare, trots att jag absolut inte har råd, men det är irrelevant egentligen. Vad som är relevant är att jag, när jag var inne på wikipedia fann följande rad:
"During the Nazi period the company produced the all-black uniforms of the SS, many of them using forced labor, especially later in the war.[1]"
Smått chockerande.

Innan allting tar slut.

Vilket sätt att spendera sin helg.
Igår och idag har mitt liv präglats av ett enda oförutsägbart, oprovocerat framkallat kaos.
Jag antar att jag för längesen konstaterat att det går upp och ner, mestadels ner, som i en jättelång, men inte speciellt brant backe, i mitt liv och min tillvaro, och nu, precis när det börjar kännas någorlunda stabilt, om man nu kan betrakta det ordet på något överhuvudtaget rimligt under förutsättningarna. Så kommer andra människors liv på en gigantisk kollisionskurs, som en cementbil i en frontalkrock med en polo, med mitt. Jag kan egentligen inte säga att jag befinner mig i polon, om den nu skulle symbolisera mitt liv, utan mest som åskådaren på trottoaren brevid. Det är surrealistiskt men det påverkar mig ändå. Jag blir tyngd, nerstämd, som Göran Persson på avgrundens rand. Berusad av mig själv i all min fullkomliga narcissism och nertyngd av människorna runt mig, deras val, medgångar och motgångar.
Ibland känner jag för att isolera mig i ett rum, nånstans långt bort och bara lyssna på... Kent.
Jag antar att mitt liv hade varit relativt tråkigt utan andra människor som påverkar det, men då hade jag å andra sidan bara haft mina inre demoner att slåss mot.

Be aldrig om ursäkt igen.

Jag tror jag kommer se tillbaka på den här tiden med nostalgiskt förakt och en viss mån av illamående.
Lite som med lumpen, fast utan allt det gröna.

Alla kommunister heter inte Stalin

Lagom till premiären på den revolutionsnostalgiska teveserien ”Upp till kamp”
i tisdags har en ny hetsig debatt om kommunismen inletts i vår blågula ankdamm.
Denna gång med anledning av regeringens så kallade informationskampanj om ”kommunismens svarta historia” vilken ska nå alla skolelever i landet.
Innan min kritik av kampanjen är det nog bäst att lägga korten på bordet. Jag har a l d r i g varit kommunist. Ärligt. I korthet låter sig mitt förhållande till kommunismen och det forna östblocket tecknas i följande biografi:
Innan födseln: Pragvåren -68. Röda armén kväser Alexander Dubceks folkunderstödda reformarbete för en ”socialism med mänskligt ansikte”. Året därpå möter Sovjet Tjeckoslovakien i en legendarisk ishockeymatch med politiska förtecken i Stockholm. Pappa och en kompis är på plats på läktarna. De tjeckiska spelarna lirar om inte för kung så i alla fall för fosterland och passar också på att mellan skridskoskären utdela en och annan spottloska i motspelarnas ansikten. Alla hejar på tjeckerna. Alla utom två. För ”sport och politik hör inte ihop.” och ”inget lag spelar vackrare än Sovjet.” Säger pappa. Men Sverige är förstås fortfarande det tredje alternativet mellan de lika goda kålsuparna i väst och öst.
Barndom: Radhus, volvo och socialdemokrati. Vi besöker Wenner-Gren center i huvudstaden för att kolla in en utställning om kosmonauter och sputnicks. I programmet utlovas högteknologisk action med en modell som lyfter till taket men en rysk guide slår förtvivlat ut händerna. Jag lär mig ordet ”Kaputt”. Besviken köper jag ett modellbygge av en amerikansk apolloraket i stället.
Ungdom: ”Rocka röven av högern” men också ”Sovjet ut ur Afghanistan” står det på ett par av knapparna fästade på mitt exemplar av gymnasietidens obligatoriska Salomon-ryggsäck. Snart faller Berlinmuren och Sovjet spelar sin sista match. Anarkismen och syndikalismen visar sig vara ett fjärde alternativ när den tredje vägen lagts om för högertrafik. Stärkta av rödvin med skruvkork letar vi upp de sista kommunisterna på studentnationerna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Kronstadt 1921!” fräser vi åt trotskisterna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Katalonien 1936!” låter vi bryskt meddela stalinisterna.
Vuxenliv: Inget är som förr. I stället för att kasta historiepamfletter på varandra börjar vänstern nu diskutera de gemensamma problem vi glömt att vi hade. Kapitalismen exempelvis. Plötsligt poppar det upp kommunister lite varstans! De är unga och har i skolan varken lärt sig den självklara kopplingen mellan folköl och heroin eller upplysts om att jorden kommer att utplånas av atombomben imorgon. Eller i alla fall innan sommarlovet.

Dagens och gårdagens svenska kommunister har mycket lite att göra med den blodiga diktaturen i öst. Däremot har en regering som vill att skolans läroböcker i historia ska anpassas till den egna ideologin en hel del likheter med stalinismen.

These words with no replies , this need is killing me, and taking me over.

Ibland, så tycker jag dem på mitt jobb är dumma i huvudet.
Eller, ja, jag tycker det alltid egentligen, men ibland mer än annars.
Idag var en sån dag, igår också.
Vilket, lett fram till det defintiva beslutet att jag ska börja spela squash.
Så nu vet ni det.
Jag kanske hittat en lägenhet också.
På gångavstånd till jobb dessutom.

Where do we go from here.

Det var längesen jag gjorde en sånhär fjortislista men jag hittade den på cillans blogg så tänkte att jag kanske lär mig något om mig själv beroende på hur jag svarar. So here goes:

Har du pojkvän/flickvän? Människor i mitt liv utöver mig själv gör det bara jobbigt.
Är du kär? Förhoppningsvis inte.
Hur tidigt stiger du upp? Nästan i tid till jobb.
Vem/vilka vet mest om dig? Förhoppningsvis ingen.
Gillar du att slåss? Tidvis.
Vad ska du göra ikväll? Jobba. Alternativt promenera.
När var du senast riktigt full? Midsommar.
Är du seriös? Nästan aldrig.
Hur många biologiska syskon har du? 0, tror jag, jag vet inte vad som räknas.
Har du utländska föräldrar? En.
Var har du ont? Precis under vänster öga och i magen faktiskt.
Är du bra på att måla? Knappast.

Vem kramade du senast? Min chef på bolaget när jag slutade.
Vad längtar du till? Nästa löning. Alltid nästa löning.
Favoritalkohol? För många för att nämnas. Krusovicé brukar ligga i topp.
Vad heter dina husdjur? Filip.
Har du körkort? Snart, förhoppningsvis.
Favoritgodis? Jag äter inte så mycket godis.
Morgon- eller nattmänniska? Natt.
Sparare eller slösare? Slösare.
Har du några homosexuella vänner? Det tror jag inte.
Bio eller promenad? Promenad.

Är du kittlig? Så in i helvete.
Rädd för insekter? Nej, inte direkt.
Anser du att du är stark? Jämfört med dem på gymmet, nej.

Vad gör du om du får hicka? Väntar tills den går över.
Startsida? Wikipedia, random article.
Är du alltid välorganiserad? Definitivt inte.
Har du gott lokalsinne? Japp.

Älskar du måndagar? Knappast.
Läser du mycket? Inte så mycket som jag skulle velat.

Hur är vädret hos dig? Molnigt.
Skulle du vilja vara nån annan? I så fall vem? Ibland skulle jag vilja vara en superhjälte, men när vi disskuterde det var det med så många reservationer att det knappast var lönt.
Favoritplats i din stad? Bo01 eller gamla väster.
Favoritplats i ditt hemland? Österlen kan vara ganska trevligt på sommrarna.

Innan jag går hemifrån kollar jag att..? Jag hinner aldrig kolla något.
Jag äter för mycket..? Skräpmat, defintivt.
Jag brukar alltid..? Se ner på folk.
Jag har svårt att..? Acceptera människor omkring mig, speciellt nya,
Har du lätt att bli arg eller upprörd? Nej, inte speciellt ofta.
Dricker du mycket kaffe, kanske för mycket? Dricker bara kaffe i extrema situationer.
Har du mobiltelefon och isåfall, använder du den mycket? Jobbtelefon, inte speciellt mycket mer än till jobb. Jag har 2 till, men dem använder jag knappt alls.
Är det något speciellt du längtar efter just nu? Min lägenhet! Så in i helvete.
Är detta något en människa? Förhoppningsvis är jag ensam i den.
Önskar du att du var någon annanstans just nu? Jag tackar aldrig nej till mer sol.

Ashes in the fall.

Jag har vart ute och promenerat med min kamera..

Jag fattar mig inte riktigt på den än..

Men jag försöker iaf.

Det här är min attackhund, Ivan.

Vi leker ganska ofta, ibland vinner han..

och ibland vinner jag, då kapitulerar han, som ovan..

Jag har vart på fotboll också..

Det gick typ åt helvete, som ni kanske kan läsa på banderollerna.