Jag vet inte vad det är som gör mig så bitter, argsint, besk, skap, oförsonlig, svår, hård, förgrämd, sardonisk, pessimistisk, människohatande, misantropisk, harmfull (Jag har skaffat en synonymordbok).
Jag känner iallafall nånting igen, jag vet inte, det kanske var bättre att vara likgiltig.
Jag har slutat ta hänsyn till hur det påverkar de omkring mig. Det finns allt för få kvar.
Jag förstår inte vad det är som driver mig, jag finner mig allt oftare i onda tankebanor, mönster.
Jag vaknar, jag somnar, med samma känsla. Jag är inte deprimerad, jag tror inte ens jag är nedstämd, jag är bara så fruktansvärt, arg.
Jag vet inte på vad. Jag kan inte kontrollera det.
Jag kommer på mig själv, oförmögen att komma ur det.
Jag känner mig närmast trängd. Trängd av mig själv och som bergman skulle sagt det, alla mina inre demoner..
Jag tror jag måste få något utlopp. Kanske borde jag syssla med något kreativt.
och allt handlar om mig.
1 kommentar:
Vem skulle det annars handla om?
Skicka en kommentar