Vilket sätt att spendera sin helg.
Igår och idag har mitt liv präglats av ett enda oförutsägbart, oprovocerat framkallat kaos.
Jag antar att jag för längesen konstaterat att det går upp och ner, mestadels ner, som i en jättelång, men inte speciellt brant backe, i mitt liv och min tillvaro, och nu, precis när det börjar kännas någorlunda stabilt, om man nu kan betrakta det ordet på något överhuvudtaget rimligt under förutsättningarna. Så kommer andra människors liv på en gigantisk kollisionskurs, som en cementbil i en frontalkrock med en polo, med mitt. Jag kan egentligen inte säga att jag befinner mig i polon, om den nu skulle symbolisera mitt liv, utan mest som åskådaren på trottoaren brevid. Det är surrealistiskt men det påverkar mig ändå. Jag blir tyngd, nerstämd, som Göran Persson på avgrundens rand. Berusad av mig själv i all min fullkomliga narcissism och nertyngd av människorna runt mig, deras val, medgångar och motgångar.
Ibland känner jag för att isolera mig i ett rum, nånstans långt bort och bara lyssna på... Kent.
Jag antar att mitt liv hade varit relativt tråkigt utan andra människor som påverkar det, men då hade jag å andra sidan bara haft mina inre demoner att slåss mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar