Go tell the women we are leaving

Så i dessa dagar när min käre vän Agnes pryder omslaget till moore, är det väl dags att reflektera över lite över fenomenet, fint beskrivet som "mjukpornografins tjänstekvinnor", här med hjälp av Malena Rydell på sydsvenskans kulturredaktion.

"Anja Hirdman "Den ensamma fallosen – mediala bilder, pornografi och kön"

Recensent Malena Rydell

Det är fredag och Expressens bilaga Fredag, ett slags Slitz för tjejer med kedjemode, har glamourmodellerna Natacha Peyre och Elita Löfblad på omslaget. Som så ofta numera berättar de om varför de tar ut silikonet ur brösten: ”Folk tror att man är porrstjärna”.

Tror de? Nej, jag tror faktiskt inte att folk tror det. Porrbegreppet har ändrat innehåll. Jag hade nog inte ens lagt märke till bilagan om det inte var för att jag just läst Anja Hirdmans nya bok som handlar om mjukpornografins tjänstekvinnor och den ensamma fallos som betraktar dem. Det hon vill tala om denna gång är inte så mycket hur mjukporrmodeller ser ut på bild, utan hur bilden av mannen ter sig i samma bilder. Han är ju osynlig, så det blir till att leta psykoanalytiska speglingar.

Kommer ni ihåg mediefeminismen? Den hade sin mediekritiska storhetstid runt millennieskiftet, efter att antologin ”Fittstim” kommit ut 1999. Det tolkades bilder av bilder av kön som aldrig förr. Idag kan man konstatera att mediefeministerna inte fick så stort genomslag som det påstods: människor är fortfarande urkassa på att läsa bilder.

Denna tolkningsoförmåga är en av Anja Hirdmans utgångspunkter i ”Den ensamma fallosen”, som är ett slags uppföljare till hennes avhandling ”Tilltalande bilder”, som lades fram i mediefeminismens klimax 2002. Ofta säger bilder sådant, påminner Hirdman, som inte skulle gå att skriva eller säga verbalt utan att det framstod som inskränkt, fördomsfullt eller bara fånigt.

Man kastas tillbaka i tiden när man läser ”Den ensamma fallosen”. Det är ju få feminister som ids nagelfara en Slitztidning längre. Som Playboygrundaren Hugh Hefner sagt: ”Playboy and its likes are being embraced by young women in a curious way in a postfeminst world.” Om detta handlade den amerikanska journalisten Ariel Levys omtalade bok ”Female Chauvinist Pigs” (2005). Samtidigt har pornografiska koder blivit höjden av norm i reklam- och mediesammanhang.

Att den mjukporriga bildmarknaden har exploderat kommersiellt de senaste tio åren har allt annat än radikala bakgrunder. Det är, menar Hirdman, nog helt enkelt en reaktion mot att ifrågasättandet av traditionella genusmönster blivit så omfattande. Den ensamma heterosexuella fallosen måste stilla sin oro över att vara passé; behöver ”luta sig tillbaka och se vad föreställningarna om hans lust genererar för bilder”. Det är ju lättare där än i hårdporren påpekar Hirdman, där han måste vara med och agera, om än bara med så litet som möjligt av sin egen kropp i bild.

I takt med porrens ökande kulturella kapital har svensk mediefeminism ersatts av den Bingo-förfärade journalistiken, skandalreportage som kartlägger Bingo Rimérs flickfotografimperium med lika delar moralism och förtjusning. Samt djupt problematiska diskussioner på riksdagsnivå – minns Berit Andnors Flicka-projekt – om sexualiseringen av det offentliga rummet som hävdar att flicksexualitet är en källa till oro, medan pojksexualitet är en – och en entydig – oproblematisk naturdrift.

Jag kommer på mig själv med att börja längta efter mediefeminismens återkomst; fast en version som inte först måste säga det mest självklara om bilden av bilden av könen.

”Den ensamma fallosen” sätter ljus på en massa slocknade bränder i debatten. Men i sig är den tyvärr lite fadd, eftersom Anja Hirdman inte valt spår. Boken har inte den journalistiska essäns yviga framlangande av nya teser, men inte heller den akademiska essäns djupgående tragglande. Hon berättar litet om mycket.

Anja Hirdman utgår ifrån att det inte i sig är ett problem att den manliga blicken gör kvinnor till objekt för begär, det är annat som kan vara problematiskt, som idéer om vad maskulinitet får vara och inte vara. Men man önskar att det var bokens avstamp, snarare än slutsats.

Hur mår då den ensamma fallosen? Är heteromannen i kris? Nja, påminner Hirdman, man kan ju inte ställa frågan så eftersom maskuliniteterna är så fantastiskt elastiska. Man föds ju inte till heteroman, man blir det, och som trotjänarmansforskaren Robert Connell konstaterat finns det alltid en ledande version av manlighet vid alla tidpunkter: den hegemoniska maskuliniteten som hur den än omformas förblir överordnad. Och det är i bilder, detta osmarta medium, som den maskuliniteten är mest seglivad.

Sedan kan män som Nick Cave, som citeras i bokens slutsatskapitel, sjunga ut om att han är trött. ”Go tell the women we are leaving.”

Nick Cave låter som en ensam, trött fallos, tycker Hirdman. Jag tycker att han låter som en riktig neoman. Över sin döda kropp skulle han läsa de förlegade grabbtidningar Anja Hirdman skriver om. Den där manstypen som lanserat sig själv som en maskulinitetens hipster så hårt de senaste åren. En man som penslar sig med mer föräldraledigt, känslosamt och utseendeintresserat polityr men bibehåller sin fadersgenerations alla privilegier.

Det räcker inte att ”visa på maktstrukturer”; det som måste hända, menar Anja Hirdman, är inget mindre revolutionerande än att vi fortsätter att stirra på denna hegemoniska maskulinitet. Men vi måste lägga av med att se den just så som den vill bli sedd. Som auktoritär, erekt, och – fånigast av allt – lite mysko."