Det är otroligt lätt att svepas med. Förändringsvågen är onekligen både stor och påtaglig, men jag inser snart att när jag sträcker mig ut för att röra vid fasaderna jag numera speglar mig i så rämnar verkligheten snabbt.
Du är inte välkommen här om du inte kan konsumera. Det slår mig när jag vandrat runt en hel dag bland mötesplats efter mötesplats och konstaterar att det finns ingenstans att mötas. Om du inte är villig att dricka sojalatte dvs. då är du mer än välkommen att köpa dig en tillfällig plats i stadsrummet i en timme eller så innan någon stackars utnyttjad servitris eller 'barrista' blir orolig över att du inte längre konsumerar.
Så fort jag rör mig bort från gatorna som allt mer liknar utställningsytor ser jag även att för människorna som kryper under marken, går in genom bakdörrarna och svarar för de falska leendena är inte mycket förändrat. Här nere är förfallet påtagligt, förmodligen större än någonsin.
Jag sätter mig på tåget ut till mitt f.d. hem, en tryggad miljö och känner mig lättad över att undkomma. Ett privilegium få förunnat. Om man inte åker på Safari dvs.
Nej, jag föredrar nog den grå betongen, den gav mig iaf inga illusioner om ett liv i frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar