Assuming you can't run away, do the best to hide your face.

Jag förbehåller mig och brukar även flitigt rätten till att inte ta upp mitt evigt fallerande kärleksliv i något sammanhang, framförallt inte här i denna narcisisstiska lekplats som blogger låter mig hållas med, mycket för att det för det första ägnas alldeles för mycket tid till att älta det på alla möjliga sätt redan, men även för att det i det stora sammanhanget är relativt irrelevant. Förvisso har jag gläntat på dörren här på sistone, mycket beroende på att för tillfället så händer det faktiskt inte speciellt mycket annat. Jag har således känt mig nästan tvingad, då alternativet förefaller vara total inaktivitet på bloggfronten, vilket, då jag själv förmodligen är en av dom mest aktiva läsarna av den, inte är att föredra.
Därav, dedikerar vi denna 400:e post i historieskrivningen av mitt liv som bloggen är, åt irrationellt beteende påkallat av ett dysfunktionellt förhållande med en fager flicka. Kanske inte så mycket flicka som ung kvinna? En ung kvinna som bjudit in mig på en lång och krokig väg mot en ömsesidigt påtvingad tvåsamhet, en väg där vi balanserar mellan totalt förakt och blind förundran för varandra. Tidvis passerar vi platser av gemenskap men för det mesta verkar vi snarast betrakta varandra som ärkefiender och vår gemensamma resa? Framstår mer och mer som ett lopp om vem som snabbast kommer fram.
Rimligtvis har jag badat i en orgie av sympatikänslor för mig själv vilket, efter en syrligt lagd kommentar från ovan nämnd om ett hem som snarast liknar en lagerlokal, tagit sin form i en helt gränslös överkonsumtion och blind omfamning av det konsumtionssamhälle jag annars så passionerat föraktar.