Jag vet inte, jag tycker jag har känt mig ytterst förvirrad den senaste tiden. Jag tycker mig känna ett hopp, om något 'bättre', en längtan.
Som står i strid med vad jag känner, tycker, är, och vill.
Ett hat, en otämjd frustration, en bitterhet bortom allt annat jag kan känna.
en bisarr attraktion till en rå destruktivitet.
Jag andas lever och är vad jag inte vill när jag egentligen bara vill kunna känna mig nära, trygg med.
Ett kontrakonfliktförhållande med den bäste av antagonister, vilket, på sistone lett till, en separation av en längtan och realitet, en ensamhet.
Det här kanske inte är som jag trodde, ville att det skulle vara.
Don't trust them.
2 kommentarer:
Jag och min kusin Noak (om du kommer ihåg honom.) Hade världens längsta diskution om att jag när vi var små alltid ville vara den "onda" när vi lekte.
Helt oberoende av hur coola de onda var så hejade jag alltid på dom och jag ville alltid vara antagonisten när vi lekte. För på den tiden lekte man ju tv serier och liknande. Ett roligt exempel är att jag verkligen ville vara den tjocka korkade soldaten i Zorro om jag fick välja. Det funkade hur bra som hellst för min kusin ville inget mer än att vara Zorro.
Är detta något du känner igen? Du är den enda som jag kan tänka mig gjorde samma sak som barn.
I dagens läge så känner jag alltid fascination och en sorts nedtryckt ologisk sympati för de allra värsta och brutala ideologier och politiska rörelser. Det kan vara kommunism, fascism eller fundamentalist. Vare sig jag vill eller inte så hejjar jag fortfarande på "de onda".
Skicka en kommentar