This just isn't love, it's just the remorse of a loss of a feeling.

Så en vanlig onsdagkväll i januari vi sitter på limerick's och jag vet inte om det borde vara någon form av sent igångkickande självbevarelsedrift som skulle väckt frågan eller bara det faktum att servitrisen mitt i den djupaste diskussion om arbetsmoral från ett socialistiskt perspektiv vänligt men bestämt ber oss släcka lamporna innan vi går. Det visade sig ändå vara den subtilt belysta och något difusa skylten utanför anonyma alkolisters lokal jag paserar varje dag på väg till och från, den enda belysta skylt på den enkelriktade gatan som i sin tystnad och ensamhet skriker till mig i någon form av vacker symbios med följande nyligen upptäckta textutdrag.

Now I wake up around 4 or 5.
Eat, shower, and get dressed in about an hour's time.
Take my vitamins, check my messages, and call around to some friends,
make plans for dinner and drinks sometime after 9.
Oh we're definitely going to call it in early tonight.
I need to dry out and take some time to clear my mind.
But before you know it here I am again, fucking 2 o'clock in the morning,
standing in a bar, with a drink in hand.

How low can you go before you can't turn around?

På något sätt var det så vackert.
Jag ska göra egen konst till vardagsrummet har jag bestämt, konst på det mest oartistiska sätt, passande för mitt vardagsrum.