Det kändes nästan skamligt att den 150e inlägget här skulle handla om min chef.
Hon förtjänar inte det.
Men, sagt är sagt och gjort är gjort.
På tal om något helt annat.
Jag känner mig sliten, mellan, ja, jag vet inte mellan vad egentligen.
Man kan påstå, att det är upptäckarlust. Fast jag lider i princip en total avsaknad av sånt i mitt sociala liv i övrigt, så jag vet inte om det hade varit direkt korrekt. Den, upptäckarlusten eller vad man ska kalla den, tar sig oftast form i konstiga bi-aktiviteter i mitt liv när den dyker upp. Irrelevant, hur som helst. Jag har faschinerats av finupplevelser på sistone, inte för att jag direkt tycker om dem eller uppmuntrar beteende relaterat till dem utan jag tror mest det handlar om att jag plötsligt fått tillgång till dem, något jag inte haft, i samma bemärkelse innan. Jag känner mig nästan kompulsivt tvingad att utforska allt vad detta innebär, vilket kan förklara min King prenumeration och mitt ihärdiga följande av de senaste både resturang och dryckesrescenionerna. Samtidigt som jag slits med detta, om man ska dra det till sin spets, självdestruktiva kapitalistiska upplevelsebegär, lever jag fortfarande i en värld med mina orginalvärderingar, vilket kan försätta mig i något konstiga situationer ibland.
Så, introduktion avklarad. Se avhandling nedan.
Poängen är när jag i lördags var på väg till filmstaden, tog allt detta jag ovan beskrivit en praktisk dimension. Händelseförloppet utspelade sig som följer, dvs. jag vandrar i lugn och stilsam takt målmedvetet mot filmstaden för att vara på plats i tid och fylla min kvot eller roll vid kvällens aktiviteter. Jag vandrar i mina egna tankar, reflekterar över något jag inte minns och passerar strax innan ankomst atmosfär, som ligger där på hörnan, jag kikar in som snabbast och störtdyker ner i en djup fundering kring varför jag av någon outgrundlig anledning inte besökt detta ställe sen jag kom tillbaka till Malmö, jag skäms över mig själv och nästan precis samtidigt som jag förklarar för mig själv att allt detta faktiskt bara handlar om tidsbrist och ifall jag hade haft tid så hade jag faktiskt begett mig dit omedelbart bums, har jag kommit fram till polishuset på davidhallstorg och noterar kravallbussarna som står uppradade på gatan. Lika snabbt som jag föll ner i mina tankar om atmosfär kraschlandar jag nu i en oförklarlig lust att i en dramatiskt spontankravall slå sönder en polisbuss. Jag vet iofs inte om det var så mycket lust som det var flashback, men tanken slog mig som snabbast i vilket fall. Jag vandrar vidare och funderar lite glatt på hur salemmanifestationen kommer utspela sig i år, och att jag borde leta upp den där filmen från salem 2003. Nångång under tiden jag står och väntar på att sällskapet ska anlända slår det mig hur absurd hela tankegången varit och att jag faktiskt borde anteckna hela det här nånstans för framtida reflektion.
Slutsats:
Nästan en vecka senare. Här är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar