Morgontes

Systemets totala kollaps illustreras enbart genom implementeringen av post-it lappar.

Dont_let_me_be_misunderstood

Jag kan inte säga att jag inte saknar det..


och vad fick jag, hotellnätter och helgarbete.

Mann Gegen Mann

Jag kunde inte sagt det bättre själv:

Anarcho-Capitalism

Jag tror att jag här nångång spekulerat i att om jag bara hade haft råd, så hade jag förmodligen blivit alkolist. Tanken väcktes när jag passerade min fd. tacoresturang, numera bar-tacoresturang, där folk sitter och krökar, alla dagar i veckan. Vi kan konstatera att jag hade fel. Jag har nämligen pengar nu, tillräckligt mycket för att kunna bli ganska ordentligt alkoliserad, åtminstone under en period, men möjligheten undslipper mig, varför? Jo, för att jag jobbar. Ju mer pengar jag tjänar, desto mer jobbar jag, således kommer jag aldrig bli erbjuden chansen att få bli alkoliserad, det är en ond cirkel.
Jag har kommit fram till att vi arbetar längre än alla andra på mitt företag, vi är även fler, och har större reception. De andra har inte ens en reception. Det är det enda sättet för oss att överleva. Vi förlitar oss totalt på kvantitet. Det finns ingen annan som kan matcha oss, det är omöjligt. Individuellt jobbar vi längre, kollektivt tjänar vi veckodagar i övertid gentemot dem andra. Vi är fler anställda, inte för att vi har mer att göra, utan för att vi ska kunna kväva de andra till döds, eller konkurs, på ren storlek. Det spelar ingen roll ifall vi går med förlust eller vinst, vi ska vinna, på kvantitet! De andra har ingen chans, det finns ingen som kan möta sådant kompakt motstånd och i slutändan vinner vi. Det är Wal-Mart. Allt detta baseras ju självklart på oss, vi, som säljer oss för växelpengar allt för en konstruerad notion om egen vinning. Det är vi som offrar oss, det är vi som utgör kvantiteten. Självklart finns det ju ingen individuell vinning i allt detta, vi är alla bara en del i maskineriet, som allra bäst kanske vi har tur och kommer upp från verkstadsgolvet nångång. Om vi har tur. De flesta är här för att de tror att de kommer ta sig vidare nånstans på detta, det är här vi påbörjar vår karriär, som i slutändan kommer leda till vår frihet. En inte allt för komplicerad idé, vem som helst kan fås att tro på den. "Arbeit macht frei". Sanningen verkar desvärre inte ljusare än att de flesta kommer gå härifrån, skrytandes med sina offrade år, till nästa plats och upprepa processen där, möjligtvis med högre lön och mindre fritid, om de har tur. Vi är alla fast i det här hjulet och det värsta är att vi låste in oss själva.

Detta är vad jag gör på jobb:

"ALIVE AND KICKING!! säger:
haha
ALIVE AND KICKING!! säger:
jävlar va hon hatar dig
mattias.do-not-google-me@-.se säger:
skojar du
mattias.do-not-google-me@-.se säger:
hon hatar alla
mattias.do-not-google-me@-.se säger:
det är fan auschwitz här
mattias.do-not-google-me@-.se säger:
alla ska dö"
Följt av att jag spontant brister ut i ett väldigt belåtet skratt och mina arbetskollegor tittar konfunderat, och om jag får säga det själv, skeptiskt, på mig.

When I lay my vengeance upon you.

Jag fick med största sannolikhet min lägenhet idag.
Jag får med största sannolikhet dock inte flytta in förrens 1:a januari.
Om jag får lägenheten.
Då tänker den allra första inredningspryl jag köper till den vara:



Japp, det är en oljemålning och samtliga tillfrågade på jobb tyckte den var fruktansvärt grabbig, vilket borde passa mig alldeles utmärkt.

It's a long way to the top...

Vad jag vet om sådana här kvällar, är att det alltid börjar med tv:n.

och slutar vid datorn.

Vad jag lärt mig om Staffan är att han tycker att det är fantastiskt kul med små färgglada fåglar.

Vad jag lärde mig under min tid på bolaget är att det visst kan vara grabbigt att dricka billigt vin.

Vad jag vet är att vi alltid ska försöka ta gruppbilder, som aldrig riktigt fungerar.

Vad jag lärt mig är att Oskar alltid finns i närheten.

Vad jag vet om Andreas, är att så fort det finns kvinnor i rummet försvinner han alltid ur samtalet.

Vad jag vet om Staffan, är att han aldrig förstår hur det kunde bli så dyrt.

Det förstår jag....

och Jonas...

Vad jag fått lära mig är att min fototeknik försämras grovt ju senare det blir.

Vilket bevisas med att kameran, och fokusen, inte dök upp förrens här.

Vi visste alla att Jonas tyckte det var kul, men att hans tankar egentligen var någon annanstans.

Vindication awaits.

En blogg, eller kanske framförallt min blogg är snarast att betrakta som en dramadokumentär av mitt liv, mina åsikter och mina känslor. Det kan vara censurerat, det är alltid bearbetat. Jag tror aldrig det här har varit något mer än ett socialt experiment.

Vackert

Will I be defined by things I could have been.

Något försenade. Tredje året på Arvika.

Let's make our escape.

Jag har haft lite att göra under veckan.
Ett exempel.
Jag bestämde mig för att komma försent imorse. Tiden som blev över ägnade jag åt att titta igenom mitt kylskåp.
Jag fann:
2 paket oöppnad mjölk som gått ut.
1 paket korv som var på sin sista bäst-före dag och var tvungen att nödräddas genom att bli kastad i frysen.
1 ost som såg, allmänt osanitär ut.
1 paket juice som gått ut.
Utöver detta hittade jag även lite bröd som vi kunde kassera.
Ovanstående var i princip alla färskvaror jag har hemma.
Som ni förstår genom detta har jag varit ganska upptagen, därför är bilderna från göteborg också lite försenade, men, ni vet vad dem säger, bättre sent än aldrig.

Jag åkte tåg. Alldeles för tidigt, en lördagmorgon.
Men jag hann förvisso jobba ganska mycket på tåget, så det var inte så farlig.

I Göteborg är allting lite, annorlunda...

.....

Jag var dock imponerad av deras centralstation.
Förhoppningsvis blir nya malmö central minst lika bra.

Det var roligt att träffa Jonas i hans naturliga miljö.
Även Jonas verkade tycka att det var underhållande.

Jag bodde här. Men det var inte det bästa.
Jag slapp betala kalaset, det var det bästa.

Mitt rum/kontor. Eller ja, den större delen av det iaf.

Vi åt på smaskens pizzeria, som har haft samma ägare sen 1997.
Det var minst sagt smaskens.

Jonas bodde i studentghettot.

I det här huset.

I den här korridoren.

Bakom den här dörren, i rummet ni inte får se.

Vi åkte mycket spårvagn, och tittade på sevärdheter.

Vi försökte smälta in bland lokalbefolkningen.

Malmö mötte IFK, i Malmö.

Det var det. Hoppas det gav er något och om inte.... Zinde.