Jag tror att jag här nångång spekulerat i att om jag bara hade haft råd, så hade jag förmodligen blivit alkolist. Tanken väcktes när jag passerade min fd. tacoresturang, numera bar-tacoresturang, där folk sitter och krökar, alla dagar i veckan. Vi kan konstatera att jag hade fel. Jag har nämligen pengar nu, tillräckligt mycket för att kunna bli ganska ordentligt alkoliserad, åtminstone under en period, men möjligheten undslipper mig, varför? Jo, för att jag jobbar. Ju mer pengar jag tjänar, desto mer jobbar jag, således kommer jag aldrig bli erbjuden chansen att få bli alkoliserad, det är en ond cirkel.
Jag har kommit fram till att vi arbetar längre än alla andra på mitt företag, vi är även fler, och har större reception. De andra har inte ens en reception. Det är det enda sättet för oss att överleva. Vi förlitar oss totalt på kvantitet. Det finns ingen annan som kan matcha oss, det är omöjligt. Individuellt jobbar vi längre, kollektivt tjänar vi veckodagar i övertid gentemot dem andra. Vi är fler anställda, inte för att vi har mer att göra, utan för att vi ska kunna kväva de andra till döds, eller konkurs, på ren storlek. Det spelar ingen roll ifall vi går med förlust eller vinst, vi ska vinna, på kvantitet! De andra har ingen chans, det finns ingen som kan möta sådant kompakt motstånd och i slutändan vinner vi. Det är Wal-Mart. Allt detta baseras ju självklart på oss, vi, som säljer oss för växelpengar allt för en konstruerad notion om egen vinning. Det är vi som offrar oss, det är vi som utgör kvantiteten. Självklart finns det ju ingen individuell vinning i allt detta, vi är alla bara en del i maskineriet, som allra bäst kanske vi har tur och kommer upp från verkstadsgolvet nångång. Om vi har tur. De flesta är här för att de tror att de kommer ta sig vidare nånstans på detta, det är här vi påbörjar vår karriär, som i slutändan kommer leda till vår frihet. En inte allt för komplicerad idé, vem som helst kan fås att tro på den. "Arbeit macht frei". Sanningen verkar desvärre inte ljusare än att de flesta kommer gå härifrån, skrytandes med sina offrade år, till nästa plats och upprepa processen där, möjligtvis med högre lön och mindre fritid, om de har tur. Vi är alla fast i det här hjulet och det värsta är att vi låste in oss själva.
1. Staffan
2. Andreas
3. Jonas
4. Mattias
5. Adam
Vi börjar alltid med att uppdatera oss om de senaste trenderna, samt att äta pizza.
Jonas var ytterst nöjd med upplägget.
Sen brukar vi fortsätta med att dricka "rätt" öl, och titta på någon film som vi gemensamt enats om.
Jonas var dock mer fokuserad på att experimentera med kamerans blixtfunktion än på själva filmen.
Andreas försökte få honom att bli mer engagerad i filmen, vilket ledde till en disskusion, som Staffan helst ville undvika.
Andreas är alltid jävligt taggad på förkrök.
Men han brukar försvinna ut i mörket först.
och på nått jävla sätt slutar han alltid med brallorna nere och huvudet i toaletten, innan vi ens gått ut.
Jonas är mer en sån där kille som lever på gränsen till mörket, men aldrig riktigt korsar gränsen.
