Im willing to take my chances

Jag tyckte det kändes som rätt mörka tider rent generellt, kanske mycket på grund av ljuset i mitt mörker, min kära ipod var med om en tragisk olycka. Så jag bestämde mig för att liva upp stämningen genom att spendera orimligt mycket pengar på en pryl med osannolikt många funktioner som jag knappt inte alls förstår mig på.
Men jag gillar det, och det är kanske det viktigaste.

Allt detta för det helt överkomligt överdrivet sanslösa priset av sjuuukt mycket pengar över en begränsad tidsperiod av ungefär resten av mitt vuxna liv.
Men det är ok, för jag får åtminstone ringa gratis inom telenor..
Någon med telenor? Nej? Trodde inte det heller..

Im on a Gin & Tonic diet, so far I've lost two days.

Jag är utmattad, omdömeslös och hopplöst tonårsförälskad.
Det mesta börjar kännas tjatigt, vädret, jobbet, jag, monotomt, förutsägbart, upprepande.
Det händer inget, det händer inget för jag hinner inget och det jag hinner, måste hinna, blir halvhjärtat på sin höjd. Det känns förvirrat, och jag har inget grepp om nånting. Det kommer och går och för tillfället står det mitt emot mig och väntar på vem som ska blinka först.
Det enda som lyfter mig ur min vinterdvala är mina måndagar med mademoiselle hermés, då jag känner, känner mig helt handlingsförlamad.
På tal om omdömet, Wolverine ska presentera Oscars och jag ska jobba.

Opus One

Tror ni dem tar emot praktikanter?

"True compassion is more than flinging a coin to a beggar; it comes to see that an edifice which produces beggars needs restructuring. "
— Martin Luther King Jr.

You're monochrome delirious

Det är löjligt egentligen. Tid är det jag har mest av. Jag kommer förmodligen aldrig få mer av något än den tid som har och kommer tilldelas mig. Ändå räcker den aldrig till. Tiden.

Jag är engagerad i för mycket och många, samtidigt, tiden springer ifrån mig. Jag stressar inte, jag börjar tro att jag är oförmögen till att stressa upp mig, det tar inte på mig, istället är jag bara otroligt trött, hela tiden, och mitt samvete äter upp mig för allt och alla som jag tycker blir stående, väntande. Mina händer är överklottrade och förvirringen bara tilltar.
350 inlägg senare kan vi konstera att när jag inte gör någonting hänger allting över mig, och när allting ska hänga över mig känner jag ingenting.

och förresten, vokaler, konsonanter. Jag vet inte vad som är vad, det kom fram i dagarna.
Nu måste jag lära mig det också.

Living in the silence that beats through the mind

Jag tror min växt mår bra, den verkar trivas iaf. Jag vet inte varför egentligen, kanske är det för den blir badad lite nu och då, för att den gillar utsikten, eller för att min inomhustemperatur försöker följa Dubais utomhustemperatur så exakt som möjligt. Acklimatisering ni vet.

This world is something we need.

Min lägenhet har fått sin första växt. Vilket markerar den första levande varelsen, förutom jag, eventuella besökare, filip och något enstaka bi i somras som lyckats ta sig in i min lägenhet.

Jag gillar den, den är fin, jag har dock ingen aning om hur jag ska sköta den, den kom med en kryptisk lapp med massa symboler som jag knappast förstod, därav ägnas numera ca 12% av min lediga tid till att oroa mig för växtens framtid. För att sätta det i proportion så är 12% av min lediga tid ungefär lika mycket som jag lägger på t ex mat. Det är alltså ett stort orosmoment i mitt liv. Bli inte allt för exalterade dock, jag tänker anlita experthjälp.
och, tack.

It only hurts just once.

Mattias sitter uppe och har Super Bowl Sunday fram tills klockan 3. Då ger vi upp för att Cardinals spelar ungefär som Redhawks under press... och vad händer? Självklart vänder dom i sista, går om Steelers och leder inför deras sista offensiv. Varpå Steelers gör en sista kraftansträngning och kniper segern.. och jag missade det..
Tacka gud för Pirate Bay, så ikväll blir det Super Bowl Monday!
och nu, nyhetslansering på jobb med 3 timmar sömn i bagaget. Härligt.