"Tankar om den mänskliga naturen - som exempelvis vår 'naturliga' girighet, vår 'naturliga' våldsbenägenhet och våra 'naturliga könsskillnader - har ofta använts för att argumentera mot sociala förändringar. Sådana föreställningar om den mänskliga naturen är i grunden konservativa. Om våra problem beror på den mänskliga naturen borde vi försöka anpassa oss snarare än att försöka förändra saker och ting."
(Ritzer, om Marx - Sociologisk teori, s.46)
söndag, februari 08, 2015
“When is the time you felt most broken?”
“I first ran for Congress in 1999, and I got beat. I just got whooped. I had been in the state legislature for a long time, I was in the minority party, I wasn’t getting a lot done, and I was away from my family and putting a lot of strain on Michelle. Then for me to run and lose that bad, I was thinking maybe this isn’t what I was cut out to do. I was forty years old, and I’d invested a lot of time and effort into something that didn’t seem to be working. But the thing that got me through that moment, and any other time that I’ve felt stuck, is to remind myself that it’s about the work. Because if you’re worrying about yourself—if you’re thinking: ‘Am I succeeding? Am I in the right position? Am I being appreciated?’ — then you’re going to end up feeling frustrated and stuck. But if you can keep it about the work, you’ll always have a path. There’s always something to be done.”
http://www.humansofnewyork.com/post/110263143446/when-is-the-time-you-felt-most-broken-i-first
fredag, januari 02, 2015
Bistånd
Nu med julhelgen passerad kan vi även förpassa biståndshysterin till minnet.
Är det inte rimligt att säga att det vore förnuftigt att konsekvent förhålla sig kritiskt till ett system som producerar enorma skillnader mellan människor istället för att symboliskt ägna sig åt självförhärligande plåstrande.
Systemkritik är något alldeles för få sysslar med, medömkan alldeles för många.
Är det inte rimligt att säga att det vore förnuftigt att konsekvent förhålla sig kritiskt till ett system som producerar enorma skillnader mellan människor istället för att symboliskt ägna sig åt självförhärligande plåstrande.
Systemkritik är något alldeles för få sysslar med, medömkan alldeles för många.
tisdag, mars 19, 2013
.jpg)
fredag, december 28, 2012
So you think you had a decent pizza? Well not like this!
Ibland händer det!
Jag har länge känt att jag haft ett behov av ny musik. Jag har inte kunnat specificera känslan eller soundet. Jag har försökt beskriva det som något av en blandning av In Flames (Främst på Soundtrack of your Escape) och Rammstein utan att själv ens kunna bringa klarhet i det.
Jag har sökt och sökt men mina vägar har lett mig lång från målet, jag har gått mellan alltifrån emopunken till dödsmetallen, ibland har jag varit nära, men inget har känts riktigt "rätt".
Plötsligt sitter jag alltså här med min Spotify-radio och stirrar ut i mörkret när ljuset som från intet infinner sig. Jag hör den skärande punkiga-gitarren slå fram mellan de primala skriken och betongstadiga trummandet. Plötsligt faller alla bitarna på plats, vad jag länge sökt efter, men icke kunnat finna var helt enkelt, inte mer eller mindre än: Kvelertak!
Alltsedan det Norska något tveksamt ironiskt homoerotiska pizzafokuserade och således något lönnfeta dödspunk-bandet Turbonegro försvann från musikkartan i ett heroin-linjerat scientologhål signerat Hank Von Helvete har det på ett djupt plan känts tomt på min musikhimmel. Jag har helt enkelt behövt ett nytt Norskt, Lönnfett-band som i en eklektiska mix av hardcore-punk/Black-metalglans och omfamnande hårdrocksgardin levererar låttitlar som Sjöhyenar (Havets herrar), pusslet är komplett och plötsligt känner jag mig uppfylld på ett sätt jag inte varit på länge.
Numera insomnade Turbonegro på sin topp (3.20 börjar the 'good stuff'):
och Kvelertak:
Bonusklipp Pål Pot bakar pizza på Turbonegros Pamparius Pizza:
Jag har länge känt att jag haft ett behov av ny musik. Jag har inte kunnat specificera känslan eller soundet. Jag har försökt beskriva det som något av en blandning av In Flames (Främst på Soundtrack of your Escape) och Rammstein utan att själv ens kunna bringa klarhet i det.
Jag har sökt och sökt men mina vägar har lett mig lång från målet, jag har gått mellan alltifrån emopunken till dödsmetallen, ibland har jag varit nära, men inget har känts riktigt "rätt".
Plötsligt sitter jag alltså här med min Spotify-radio och stirrar ut i mörkret när ljuset som från intet infinner sig. Jag hör den skärande punkiga-gitarren slå fram mellan de primala skriken och betongstadiga trummandet. Plötsligt faller alla bitarna på plats, vad jag länge sökt efter, men icke kunnat finna var helt enkelt, inte mer eller mindre än: Kvelertak!
Alltsedan det Norska något tveksamt ironiskt homoerotiska pizzafokuserade och således något lönnfeta dödspunk-bandet Turbonegro försvann från musikkartan i ett heroin-linjerat scientologhål signerat Hank Von Helvete har det på ett djupt plan känts tomt på min musikhimmel. Jag har helt enkelt behövt ett nytt Norskt, Lönnfett-band som i en eklektiska mix av hardcore-punk/Black-metalglans och omfamnande hårdrocksgardin levererar låttitlar som Sjöhyenar (Havets herrar), pusslet är komplett och plötsligt känner jag mig uppfylld på ett sätt jag inte varit på länge.
Numera insomnade Turbonegro på sin topp (3.20 börjar the 'good stuff'):
och Kvelertak:
Bonusklipp Pål Pot bakar pizza på Turbonegros Pamparius Pizza:
onsdag, december 05, 2012
Fortfarande samma knas
Det var sommar och ljust på Ehrensvärdsgatan en gång i tiden...
...Nu är det vinter och mörkt.
tisdag, november 06, 2012
Varför vi inte kan vara vänner
Klasshat är när du måste lägga tid på att beräkna hur många samtal till diverse institutioner (hyresvärdar, inkassobolag) du kan ringa innan pengarna på telefonen tar slut.
fredag, oktober 12, 2012
Vinterträning
"SJ å sin sida har vintertränat personal som kan evakuera passagerare, se till att de får kaffe och tas vidare med buss."
Spontant kan ju jag känna att om de inte kunde detta innan är det verkligen illa ställt med infrastrukturen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)