Now my life is make it or break it.

Ponera följande scenario..

Klockan ringer, den är 05.30, du bestämmer dig för att lyxa till tillvaron lite och sova ända till 05,40, du förtjänar ju trots allt det, gårdagen var ju förjävlig.
Gå upp, knappt vid medvetande, det är iskallt överallt, passera dina mer eller mindre sovande kamrater, kamrater som du för 14 dagar aldrig ens hade övervägt att talat med, gå ut i en tom korridor, duscha i 10 minuter, du tänker ingenting, du känner ingenting, du exsisterar knappt.
Du sätter på dig samma gröna smutsiga äckliga kläder som igår, med smärre justeringar.
Klockan tickar, stressen gör sig påmind, du är fortfarande inte vaken, lås upp skåp, lås skåp, lås upp torkrum, lås torkrum, lås upp skåp, inse att du glömt något, upprepa.
Du exsisterar fortfarande inte i någon riktig bemärkelse, allting går på automatik, folk rör sig runt dig, någon säger något.
Du spenderar de närmsta 15 minuterna med att försöka bädda din säng till perfektion.
Allt du vill göra är att lägga dig ner, var som helst, det spelar ingen roll, bara ligga ner, det räcker.
06.10, matsalen, 5 minuter kvar till frukost, alla måste äta frukost, du inrättar dig på någon form av myrstacksled mot matsalen, alla ser likadana ut, alla har samma objektiv, alla ska åt samma håll, alla ska äta samma sak.
Samma mat som igår, samma uppsättning, du trängs lite, du försöker hitta någonstans att sitta, för mycket folk, blir det sittplatser idag?
Du stirrar på gulvita namnbrickor för att överhuvudtaget kunna särskilja folk, stojanov, andersson, kellerborg, var fan är carlsson?
Du trycker i dig din frukost, du ska ju trots allt spendera större delen av den lilla morgon du har kvar med att plocka andra människors pubeshår ur duschen.
Gå tillbaka till logement, samma process, leta efter städmateriel, skiten är alltid slut, hur fan ska vi städa utan svabb, statisk mopp, trasor, vad fan som helst, ge mig något, jag kan inte göra någonting, tiden rinner iväg, du vandrar planlöst i korridoren.
Ryk åt dig någon använd mopp, stressa igenom golven, svetten rinner, du måste hinna fixa allt, 07.20 städmatrielen ska vara tillbaka, 07.25, du springer tillbaka med moppen, killen som har skrubben som städområde frågar vad fan som är problemet.
Du måste ut med svabbvattnet, diskhon är redan städad, du ska vara uppställd nu, befälen vandrar oroligt fram och tillbaka längst ner i korridoren, letar efter anledningar att utagera sin morgonfrustration på, ut med svabbvattnet, upp och ner i trapporna, med språng, du måste skynda dig, hinner precis till upställningen, svetten rinner, jackan är inte stängd.
Fan, han aldrig putsa skorna, jag rakade mig inte imorse, hur fan ska visitationen gå, ångest, vill gå och lägga dig, du behöver inte ens lägga dig, det räcker med att dö, bara du slipper skiten.
Befälen anländer, klagar på något, fixa det, fixa något annat, du fixade det första för dåligt, fixa igen, lägg mer tid på sängen, den är inte sträckt, gör om, gör rätt.
"På respektive logement, samt yttre städområden med skåpen öppna för visitation, framåt!"
Fan, tänk så ser han det där jävla äpplet du snodde från matsalen igår, ingen mat i skåpen tillåten, det var ju i reserv, ifall vi inte får något kvällsmål idag.
Ut i korridorren igen, uppställning, utgångspositionera för brak, framstupa ställ, utgångspositionera för situps, rygglyft, jägarvila, du är fortfarande svettig från städningen, mer svettig från träningen, din sista tvättade tröja är nu förstörd, tvättbytet är inte förrens nästa måndag, hur i helvete ska detta gå?
"Utanför tunga vård, för utlåsning av vapen med stridsutrustning på, om 5 minuter, framåt!"
8 kilo kroppskydd, 30 kilo packning, 5 kilo stridsväst, 4 magasin, 2 liter vatten, minst, snödräkt, vinterkängor, 1 minut kvar, spring.
Du är helt blött, det är minusgrader ute. Hämta ut ditt vapen, automatkarbin 5, skapad enbart för att döda den du siktar på, du kan demontera hela den här grejen på 18 sekunder, ihop på 45, för 10 dagar sen hade du bara sett den på bild.
Uppklädd som någon form av soldat står du där, du känner dig som en vilsen pojke.
5 kilometer marsch, med packning, till närmsta träsk.
Ligg och kräla i träsket i 4 timmar, vapnet är i vägen, ditt knä är sönder, din höft är sönder, allting är blött, du får INTE få snö i vapnet.
"Är det kallt?" Någon svarar ja, hela plutonen får springa runt i cirklar.
Lunch, 45 minuter, upp med köket ur packningen, byt kläder, värm vatten, blanda ditt matpulver, häll i dig det, byt kläder igen, allting är svettigt, det är kallt, det är blött, det är skog.
Du hatar skog.
Kräla runt i 4 timmar till. Äntligen på väg hem, marschera 5 kilometer till, du känner bara smärta, du tänker ingenting, du säger ingenting. De andra åker förbi i bussar, men du är infantrist, du går.
Framme vid vakten, 200 meter kvar till logementet, där är det varmt, lite torra kläder kanske, om du har tur, lite vila, allting är tungt, du orkar knappt lyfta på benen, det luktar gott när du går förbi matsalen, du kanske hinner äta i lugn takt idag, allting är väl gjort?
Just det, grejerna ska in i torkskåpet, ingen skön middag idag heller.
Framme vid logementet.. "Fortsätt gå!", passera logementet, vad händer nu? Får vi inte gå in?
Å nej, inte äta ute igen, jävla pulvermat, det är 100 meter till matsalen för helvete.
"På packning sitt! Middag!"
Upprepa hela lunchprocessen, nu finns det inte ens några halvtorra kläder i packningen, allt är blött från snön, vad fan håller du på med egentligen?
Ät så snabbt du bara kan, du kanske får gå in sen.. Visitation av vapen efter lösskjutning, allting upp ur fickorna, vapnet på axeln, första förband, du har ingen känsel i fingrarna längre, det bara sticker i dem.
"Löjtnant! Efter lösskjutning, ingen ammunition kvar, all matriel med!" Fan, hade du all matriel med? Var är skåpsnyckeln? Var är skeden? Var är vårdkittet, är allt verkligen med? Skitsamma, han kanske inte märker något..
In på logement, äntligen, lite vila, in med packningen i skåpet, in med allt annat i torksskåpet, du ska precis lägga dig på sängen, "Uppställning i korridoren!"
Stridsutrustning på, ut med allting ur skåpet, torkskåpet, var fan la du kroppskyddet, är det ens ditt? Vad är det för storlek? Namnlappen är borta? Helvete, 2 minuter kvar.
Ut igen, 4 timmar, magasin ur, närkamp, du lär dig slå ihjäl folk snabbast möjligt.
Varför? Ingen vet.
In igen, äntligen sova. Ring hem kanske, ät det där äpplet du lyckades gömma i morse, lyssna på en låt på ipoden, somna.

Det kan absolut inte bli värre än idag, det värsta är över nu.
Fel.
Det blir bara värre.